Under 1940-talet fick bärsöndagarna en annan framtoning, då övertog Frälsningsarmén huvudansvaret. En talarstol med fanor ställdes upp i Munkängarna, bär såldes i papperspåsar många människor kom och lyssnade. Detta är minnet av bärsöndagarna som idag lever kvar. Idag är det inte så många som minns bärsöndagarna på Kinnekulle. När bärsöndagarna var som mest igång minns idag inte många, de kinnekullebor som är födda på 1930-1940-talet är ganska överens om att bärsöndagarna tillhörde deras föräldrageneration.

Under en period upphörde bärsöndagarna helt och hållet för återigenom uppstå vid ett par tillfällen under 1980-talet, då i Röda Korsets regi. Precis som många andra arrangemang krävdes mycket ideellt arbete, det gick helt enkelt inte att få tag i människor som arbetade dessa söndagar. På 1930-talet klingade bärsöndagarna av för att helt upphöra på slutet av 1940-talet. 

Samhällets förändring påverkade "Bärsöndagarnas" existens, människors flytt från landsbygden till städerna, ett större nöjesutbud, bilismen och mycket annat bidrog också till att festerligheterna upphörde. Traditionen att föra bärsöndagarna vidare försvann, men turisterna fortsätter att besöka platåberget Kinnekulle och den fantastiska naturen, än dignar sötbärsträden med sina goda bär och de är tillgängliga för alla där allemansrätten gäller.