Nioåriga Mona Sandgren är en av de 30 flickor som fått vara vid Skarabarnens västkustkoloni sommaren 1948, och här berättar hon om sina upplevelser:

Det var just inte så roligt att lämna mamma och pappa, men när jag kom fram, så trodde jag att det skulle bli roligt. Och det blev det också. När jag kom dit, tyckte jag att det var så konstigt, därför det var så mycket berg. Men sedan blev jag van vid det efter en liten stund fick vi middag. Jag tyckte den var väldigt god. Sedan fick vi packa upp och göra i ordning i våra skåp. När pojkarna hade rest, fick vi gå ner och bada. Det var härligt. Tänk att få bada nästan varje dag! Man kan väl inte ha det bättre än vi som är på på kolonin. När vi hade badat, fick vi äta kvällsmat och sedan fick vi tvätta oss och gå och lägga oss. 

Vi får vara ute och leka var vi vill. En gång lekte vi koloni i bergen. Ibland får vi ha pjäser. Då kan ni tro att vi har roligt. Det har vi förresten alltid. En kväll hade vi ett lägerbål nere vid sjön. Då fick vi sjunga, En dag fick vi åka båt till Lysekil. Vi skulle egentligen fått bada i Lysekil, men det var litet blåsigt och mulet den dagen. Men jag tyckte att vi hade roligt ändå.

Ett par dagar efter vi hade varit i Lysekil så fick alla mammor, som hade sina barn på kolonin, komma och hälsa på. Jag blev väldigt glad när jag fick se bussen komma, för min mamma och min bror var med. Den dagen hade vi också roligt. Och då må ni tro fick vi tårta. Sen var det bara åtta dagar kvar av det härliga. Den sista tiden var vädret litet dåligt, men vi har alltid sysselsättning. Jag tycker vi har väldigt roligt här på kolonin.