I Italien var vi faktiskt i en hel vecka, och då passade vi på att göra ett kolvbyte. Som jag förstår det var det vanligt att man gjorde så när man hade längre liggtid. Det hängde alltid en reservkolv på väggen i maskinrummet. Och bara den kolven vägde ett ton. Cylindervolymen var ju väldigt stor, jag skulle gissa att den var omkring 1 meter. I Italien hann jag faktiskt vara med om en liten förälskelse, som jag sedan brevväxlade med. När vi låg i land så jobbade vi inte skift, utan dagtid, och skötte bara maskinerna. Lastning och lossning var besättningens göra. Så vi hade lite fritid, som vi utnyttjade. Vi spelade en fotbollsmatch mot besättningen från ett norskt fartyg. Och då var det två unga tjejer som var och tittade på. Sen fick jag en smäll på benet, och då fick jag bli linjedomare istället. Då kom en av de italienska tjejerna fram, Matilde hette hon. Det slutade med att vi gick armkrok och pussades.

Efter Italien gick vi till Casablanca, Marocko. Vi gick dit utan last, och väl där skulle vi lasta ökensand, märkligt nog. Och det gick väldigt fort, det var ett väldigt avancerat tekniskt förfarande att fylla de fyra lastutrymmena med enorma mängder sand. Så där gjorde vi bara ett kort stopp på kanske ett dygn. Men jag hann med en sight-seeing tur i land, så det fanns något slags turistliv där redan då, på 50-talet. Jag köpte med mig någon vas som jag fortfarande har kvar, och det var ett väldigt prutande, för det hade jag lärt mig att det skulle man göra.

Efter Casablanca var det raka vägen till Sverige, och så fort vi kom iland fick jag resa hem för terminsstarten, som jag ändå kom någon dag för sent till.