En höstdag 1909 var Lasse ute på jakt, vädret var otäckt, det regnade kallt och ihållande och det snålblåste. Fram mot kvällen kände Lasse sig trött och missmodig av jakten och vädret och kröp därför in i Länsmansgårdens lada för att söka skydd och vila. När han vaknade morgonen därpå frös han så han skakade. Det hjälpte inte att han genast gav sig hem till berget och eldade och tog ett par supar. Några dagar senare besökte en vän grottan och hittade Lasse sängliggande i feber. Från denna sjukdom hämtade sig Lasse inte, framåt juletid försämrades hälsotillståndet allt mer. Fukten från berget la sig tung och tryckande över hans sjuka bröst. På självaste julafton satte han sig vid leden och grannfolk kom och bjöd på skinka och julgröt och försökte övertala honom att flytta från grottan till fattigstugan. På det örat lyssnade inte Lasse.

Lasse hoppades att vårsolen skulle värma upp honom och ge honom krafterna tillbaka, vare sig han ville eller inte så måste han snart ur berget, det föreföll sig så att även Lasse börjat inse detta.

Den sista kvällen i grottan var nog Lasses längsta och bittraste natt i hela hans liv. Den 23 februari 1910 kom vännerna till grottan, då satt han fortfarande på stolen framför den slocknande brasan och han lämnade grottan för att aldrig mer återvända. På fattigstugan dog han den 4 april 1910.

Efter hans död dök objudna gäster upp i grottan och vandaliserade det som varit Lasses och Ingas hem. Inventarierna stals eller slogs sönder och till och med väggarna revs ner. Men sommaren 1940 beslöt tre av Lasses gamla vänner att restaurera grottan. Tack vare deras insatser finns Lasse i bergets grotta kvar som ett monument över ett annorlunda par på Kinnekulle.

Både Lasse och Inga är begravda på Husabys kyrkogård, graven är sedan länge borta. Men år 2002 restes en minnessten över Lasse och Inga och sattes på den plats där deras grav en gång funnits. Lasses och Ingas historia är drygt 100 år gammal och den lever kvar samt fascinerar många besökare än idag.