Lasse höll mestadels till i skogen med sina hundar och ägnade sig åt tjuvskytte. Jaktbytet blev till mat, skinnen berede han och sålde i Skara och Lidköping.

Han var en ensamvarg och de flesta höll sig långt ifrån honom. Några vänner hade han dock – postmästare Lagergren i Kollängen – som också var en ivrig jägare – och kronolänsman Nordensson i Skälvum.

Lasses hundar var tränade till mästerskap i jakt, trots att hundarna offrade allt för Lasse behandlade han dem mycket illa, de fick dålig mat och ofta tjöt de av hunger.

Den mest kända hunden och trotjänaren var Tej, han blev Lasses ständige följeslagare. Så länge benen orkade var han Lasses jaktkamrat, så småningom kom Tej oftare hem utan jaktbyte och han blev mer ett sällskap även en jaktkamrat och till slut vägrade han ta följe ut i skogen. Lasse gav sin vän det slut som man ofta hörde det primitiva jägarfolket göra – Först sköt han Tej med en kula i pannan sedan åt Lasse upp honom. Om det var sant eller bara var rykten är osäkert. Visst var Lasse egensinnig, men någon ond människa var han inte.