Roger Franssons tid på Konstsilke

-Där var ju så giftig luft så pengarna blev kolsvarta i plånboken!

Det var ju svavelsyra och saltsyra och sådana grejer som var i luften. Och fick man några droppar på overallen så blev det stora hål i den! 
Så luktade det illa också, så det luktade ju om en när man slutade arbetet. 

Och alla yrkeskläder fick man stå för själv utom vid speciella tillfällen. Då fick man nästan krypa till ingenjören för att få en overall, det är ju inte klokt på en arbetsplats! 

Men man klagade ju aldrig, men i dagens läge hade det ju aldrig gått och haft sån arbetsmiljö. 

 -Jag hade 78 öre i timmen, jobbade 48 timmar i veckan. Varje lördag också sen så sänkte dom till 45 timmar, men då var du tvungen att jobba 48 timmar vissa veckor på året för att få ut sommarlediga lördagar. 

 -Alla smög ju sig när de mötte ingenjören [skratt] det kunde vara tjugo man i gången här men så fort de fick se ingenjören där borta så försvann alla! Det var ju samma med verkmästaren, verkstadskontoret hade stora glasrutor, då stod ju ingenjören där och kollade och precis framför hans fönster där hade vi vår arbetsbänk och då kunde man ju inte bara stå med händerna i fickorna utan då fick man alltid plocka med någonting! Sånt var det då på den tiden, men de klagade aldrig.

 -Det var spinnbadet som innehöll syra och salter. Sen hade du ju där dom saltade ur spinnbadet i centrifugerna i huset dom rev (Vestindien) all vätskan släpptes ju direkt ut i Viskan och det var ingen som opponerade sig, det skulle bara va så. Det fanns ju ingen rening.

 -Jag tror att det var farligare grejer här, sen vet ju inte jag vad väveribolaget här hade för grejer som de släppte ut här. Men Konstsilke var nog de värsta tror jag i och med det var så mycket syror, saltsyra, svavelsyra och allting sånt då, så det gick ju ut mycket i Viskan.

 - Men det var mycket bra gemenskap det var det! Sen var det ju många som var rättvisa, det var inte lönt att vara otrevlig på något sätt för då blev en nertagen på jorden direkt.

Sen när en var så ung fick en anpassa sig efter dom äldre så en kunde ju aldrig svara emot.

Sen fanns det ju ställen där man smög sig undan ibland [skratt]. Sen hände det ju alltid saker, det var gemenskap, det var ju, de spelade whist på rasterna och då om en annan kom in som utfyllnad fick en ju massa skäll om en tabbade sig i kortspelet.

 

Citaten kommer från en intervju med Roger Fransson gjord 2015. 

Roger arbetade i verkstaden på Konstsilke när han var tonåring i slutet på 1950-talet. 
Det han minns bäst idag och som han också saknade mest när han slutade var gemenskapen bland arbetskamraterna. Själv var han yngst men här arbetade många killar i 20-årsåldern. Konstsilke var då en mansdominerad arbetsplats till skillnad från många andra textilindustrier.