Lidköpingsskutan Concordia hade den 21 oktober 1921 lastat färdigt. Hon hade tagit ombord plank och bräder i Kristinehamn och avgick mot Faxe i Danmark, söder om Köpenhamn. Ombord fanns skepparen Carl Gustafsson, bästeman Carl Fries, Nils Westerståhl och Gösta Johansson, alla från Lidköping. Alla ombord var unga, skepparen 24 och bästeman 23 år. De andra ännu yngre. Man seglade tillsammans med en annan av byggmästare Backlöfs i Lidköping fartyg, Vänern.

På grund av en frisk nordvästlig vind sökte man nödhamn vid Otterbäcken. Tidigt följande morgon avgick man igen. Från Ekens skärgård seglade man söderut. När man kommit ner i Dalbosjön ökade vinden oupphörligen och snötjocka tillstötte. Senare ökade vinden till orkan och seglen blåste sönder. Utelämnade till vädret for nu skutan mot Vänersborg och lyckades mirakulöst komma genom passagen vid Hindens rev och Hjortens udde. Läget förvärrades av att Concordia aldrig fått en motor installerad, något många skutor hade vid den tiden. Förmodligen var hon god seglare och  lättseglad.

När man kom ner i södra delen av sjön förlorade de båda fartygen varandra ur sikte.

Kl 11 på förmiddagen den 22 oktober gick Concordia på Norrmansgrundet utanför Vänersborg.

Snöyran var tjock som gröt, man hade ingen möjlighet att se någonting, sade en i besättningen, Carl Fries. Vi hade kommit bara fem meter fel, men de metrarna blev katastrofala. Skutan sprang läck och vattnet strömmade in. De fyra ombord fick ta sig upp på däckslasten och kajuttaket. Här stod de sedan i 23 timmar. 23 timmar! I bitande kyla och snöstorm!

Det blev åtta grader kallt denna oktobersöndag och storm, som spolade vattnet över Concordia.

Ingen kan ana hur det är att stå i vatten till midjan och känna hur kroppen undan för undan domnar bort av köld. Det var en fruktansvärd vind som under morgonen blåst i 40 sekundmeter.

Alla klarade inte strapatserna.

När vi märkte att de andra inte orkade hålla sig kvar längre, surrade vi fast dem vid masten. Vi försökte hjälpa dem så gott vi kunde men våra möjligheter var små, sade Fries.

Senare spolades Concordia av grundet och drev närmare Vänersborg. Vid tiotiden måndagen den 24 oktober upptäcktes haveristen och undsättning kom ut. Hon låg då i bränningarna med seglen sönderslitna och det mesta av däckslasten var borta. De båda överlevande kunde räddas. De andra var vid liv vid midnatt men avled vid tretiden på morgonen. Det var en fruktansvärd syn som mötte de undsättande: Bland trasiga segel och tågvirke, nedisade plankor och bräder låg besättningsmännen Westerståhl och Johansson omkomna, båda i tjugoårsåldern.

Vi var väl också mer döda än levande, både kapten och jag. Att vi lyckades hoppa ner i undsättningsbåten förstår jag inte. En timma till innan vi upptäckts, hade också jag och kaptenen dukat under, berättar Carl Fries.

Budet om den tragiska händelsen togs emot med sorg dit det nådde och naturligtvis allra mest i Lidköping.

Berättelsen bygger på en intervju med en av de överlevande, Carl Fries, 1971.