David var postiljon (brevbärare). Den posten hade fram till pensionen år 1941. David intresserade sig tidigt för brandväsendet och han blev medlem i den frivilliga brandkåren 1899. Ett par år senare tog han anställning som postvaktmästare (d.v.s. brevbärare), en anställning som han behöll i 40 år. Samtidigt fortsatte han att arbeta som deltidsbrandman och blev brandchef 1922. 

Tjänsten som brandchef behöll han under 31 år.  David tog aldrig körkort,  vilket kanske idag kan kännas konstigt med tanke på arbete inom brandförsvaret och på posten. Men i Skara fanns på 1940-talet Norra Europas största smalspåriga järnvägsknutpunkt. Dit tåget inte gick kunde man ju cykla. 

Som brandchef blev David mycket uppskattad. Han byggde upp brandkåren som efter hans insatser har beskrivits som "något av ett föredöme för en småstadskår". Han kom att leda arbetet vid läroverksbranden 1941 och domkyrkobranden 1947.

Vid branden i Skara Domkyrka år 1947 var David Bergman med och förhindrade att domkyrkan gick till spillo, för denna insats blev fick han Vasaordens medalj. David var ca 20 år före sin tid när det gällde att släcka bränder med rätt metod, det gällde att inte spruta för mycket vatten på taket då tyngden hade medverkat till att rasrisken. I hela 9 år var branden i domkyrkan en gåta, men så löstes fallet med att en pyroman greps och ytterligare anlagda bränder kunde också klaras upp.