I Bohuslän går ett stort bälte av granit från Stångehuvud i Lysekil upp till Dynekilen i Strömstads kommun. Hur långt tillbaka stenbrytning skett är svårt att säga. Människan har alltid varit driftig och kommit på sätt att använda naturliga resurser runt omkring sig. Men det är troligt att de äldsta uttagen av granitberg är för husbehov. Det finns dock exempel på mer ordande former av tidig stenbrytning, som till exempel för kyrkobyggnader, kvarnar och kvarnstenar samt till fästningar och fortifikationer.

När granitens kvaliteter som byggnadsmaterial kom industrialismens företagare till kännedom initieras en industriell form av stenhuggande. Den första företagaren vi vet om som ger sig i kast med detta är C. A Kullgren från Uddevalla. Tillsammans med industrimannen Nils Ericsson år 1845 skaffar de sig rätt att ta sten längst ute på Draget på Bohus-Malmön, till kanal- och slussbygget i Trollhättan. Men även i Lysekil, Spjösvik och Hjälmedal förekommer industriell stenbrytning redan på 1840-talet.

Den bohuslänska graniten visade sig ytterst lämplig som byggnadsmaterial. Stenen är hård och tålig, men samtidigt relativt lättarbetad och lättkluven för den som lär sig hantera och läsa stenen. Dessutom innebar den redan etablerade sjöfarten och hamnarna, genom handel- och fiskenäringen längs kusten, att uttransport av produkterna var relativt enkel att lösa. Stenprodukterna användes till infrastrukturprojekt i takt med industrialiseringen och stadsutvecklingen i Sverige. Hamn- och kanalbyggen, byggnader och inte minst till gatbeläggning med gatsten, så kallad ”knott”.

I de södra delarna av granitbältet, på Stångenäset och Härnäset (Lyskeils kommun) samt Sotenäset (Sotenäs kommun), sker under mitten av 1800-talet och framåt de första etableringarna av granitindustrier. Flera stora bolag kommer söderifrån, Halland och Skåne, men även lokala affärsmän inser möjligheten i denna nya industri och startar lokala granitföretag.