Einar Karlsson föddes i Morlanda socken på Orust några år innan första världskriget bröt ut. I familjen var de tio i syskonskaran, sju flickor och tre pojkar, och livet under dessa år var hårt för torparfamiljer som deras. Einar Karlssons familj fick kämpa sig fram på olika sätt och de svåra åren under första världskriget på 1910-talet var kännbara. 1925 fick familjen Karlsson ta över ett arrende på en gård i den lilla båtbyggarorten Kungsviken på Orust nordvästra kust och detta blev en stor förändring för familjen. Nu kunde Amandus och hans maka Nicolina lättare försörja sin stora familj. Det var också här som Einar Karlsson började sin bana som båtbyggare.

 Gården Liden

Sin första eka byggde Einar på logen i Liden eller ”Lia”, som gården också kallades - gården som familjen arrenderade. När familjen flyttade till Kungsviken var Einar 15 år och troligen var det då som han blev intresserad av båtbyggeri, eftersom det fanns tätt med varv på orten och i de närmaste trakterna. Också för Einars två år äldre bror Torsten var flytten till Kungsviken lyckosam. Här kunde han få anställning som lärling på något av varven och få utbildning i ett bra och eftertraktat yrke, för att så småningom kanske starta eget båtbyggeri. För flickor däremot fanns inte många arbeten att välja på i Kungsviken och flera av Nicolinas och Amadeus döttrar fick lämna sin uppväxtort för att flytta till Göteborg och ta anställning där.

Gården Liden ligger vackert på en höjd söder om viken och med en fin utblick över de övriga varven på orten. Detta var barndomshemmet för en annan välkänd båtbyggare, Tore Larsson, som efter sina föräldrars tragiska död i början och mitten av 1910-talet hade fått växa upp hos sin farbror Anders Antonssons familj. Tore övertog gården 1951 och fortsatte sin båtbyggarverksamhet där. Tores verkstad låg uppe vid Liden och han var känd för sina synnerligen fina lustbåtar.

 En blomstrande ort

 Kungsviken var på mellankrigstiden - 1920- och 1930-talen - en blomstrande ort, med många varv och en stor båtbyggarverksamhet. Flera av de som växt upp på orten har berättat om den livliga verksamheten som förekom vid varven och att de kunde höra hur maskinerna gick fram till sent på kvällarna. På orten fanns gamla traditioner i båtbyggeri och trähantverk och för unga pojkar var det eftertraktat att få arbete vid något av varven. Många av de yngre tog också anställningar vid småbåtsvarv i Göteborg för att gå i lära och få mer erfarenhet. Också Einar och hans äldre bror Torsten tog anställning i Göteborg på olika varv och som lärlingar hos den kända båtbyggaren Hjalmar Johansson i Långedrag.

 När Einar var 25 år flyttade han hem till Kungsviken och startade ett eget varv. I mars samma år gifte Einar sig med Astrid Dahlborg från Dragsmark, som han lärt känna i sin ungdom. Sonen Gösta Dahlborg har berättat historien om Einar och hans gröna kanot, som han byggde för att kunna ta sig på friarstråt till Dragsmark – ”Gröna faran” kallade Einars systrar denna kanot när de fick veta att Einar hade en fästmö på andra sidan fjorden. Einar och Astrid fick två söner, Gösta och Thorwald. Astrid var hemmafru i alla år och skötte hushållet, men då beställare kom var det hon som bjöd på kaffe och någon gång middag. Att sköta det representativa arbetet och hålla kunder nöjda och glada var en vanlig syssla för båtbyggarfruarna i Kungsviken. Då satt de i finrummet, berättar sonen Gösta Dahlborg och finporslinet användes, i detta rum som annars bara fick användas till jul och andra högtider.

Källa:

Kajsa Landström och Christine Fredriksen, Einar Karlssons varv, Kungsviken. Fiskebåtsbyggen i anrik båtbyggarmiljö. Ur: Lennart Bornmalm, Krister Bång, Christine Fredriksen. Skeppsbyggarna II, Göteborg 2016

Landström, Kajsa. Kungsviken i förändring – Plats, identitet och kulturarv. Göteborgs universitet 2013