När klimatet svek var i synnerhet centrala Hunneberg oåtkomligt för virkestransport. Flottning var känd sedan medeltiden, då man i Bergslagen flottade gruvstöttor och ved för tillmakningen (bergsprängning genom eldning och avkylning med vat­ten). Det blev ett desperat alternativ.

Hunnebergs topografi kan liknas vid en djup tallrik. Berget är högst på kanterna och lägst i mitten. Det centrala sjösystemet, som samlas i ett utlopp, inbjöd till vattentransport, varför det var naturligt att söka utnyttja detta som flottled. I samband med Eldmörjans andra sänkning 1877, började arbetet med att iordningställa sjösystemet för flottning ner till en huvudförsäljningsplats vid By klev. Enligt en, icke belagd, uppgift hade man börjat gräva redan 1864.

 Det centrala sjösystemet utgörs av åtta sjöar förbundna med sju kilometer bäckar, som dock inte var naturligt lämpade för flottning. Varje meter måste grävas eller sprängas. Totala längden var tio kilometer, varav tre kilometer bogsering över sjöarna. Hela höjdskillnaden är tjugofem meter, men från Gårdsjön till Eldmörjan endast fyra meter. Den grävda dagbredden var tre till fyra meter med en bottenbredd av en och en halv meter. Den sprängda dagbredden var vanligen under tre meter och botten under två meter. 

Alsjön med sina tre små satelitsjöar på sydöstra delen av berget utgjorde vattenmagasinet. Där finns ännu rester av dammen. Härifrån grävdes två kilometer kanal genom det centrala mosskomplexet. Den avslutades med en tjugo meter lång, två meter djup, sprängning och femtio meter flottningsränna ner till Gårdsjön. Ny kanal, 400 meter varav femtio meter sprängd, togs upp till Grinnsjön. Till Bergsjön grävdes 600 meter ny kanal. Från Gårdsjön till Bergsjön är höjdskillnaden två meter. Den två kilometer långa Lönebäcken rensades och rätades. Lönesjön och Ekelundssjön, som var ett resultat av Eldmörjans sänkning, utgjorde ett besvärligt avsnitt med blöta oframkomliga mader mellan de två sjöarna och Eldmörjan. Där grävdes nu tolv fot breda kanaler. Flottleden färdigställdes 1878. Huruvida flottning från Långvattnet förekom är osäkert. 

För att säkra tillgången på flottningsvatten borde det ha funnits spardammar i de tre största sjöarna. Några lämningar har dock inte återfunnits, men man tog ju vara på allt i samband med rivning på den tiden.