1947 startade Gösta Johansson en egen rörelse i Kungsviken. Han började med att sätta upp en ramsåg. Gösta sågade till båtbyggare, till sina egna byggnader och sina båtbeställningar.

Varvet målades grönt, då Gösta inte tyckte att hans varv skulle se ut som en ladugård. Nästan omgående var det 2-3 man som jobbade stadigt.

Vid Gösta Johanssons varv eller Kungsvikens Jakt- och Motorbåtsvarv som varvet ursprungligen hette, byggdes mest jullar och snipor på mellan 20 - 32 fot. Men också andra båtar beställdes vid varvet och på 1950 - 1960-talen byggdes mycket motorbåtar framför allt till fiskare, som Gösta uppskattade att ha och göra med. Arbetsstyrkan höll sig vid denna tid på 5-6 man med extrafolk vår och höst.

Vid varvet arbetade man också med reparationer och översyn av båtar och varvet hade under många år ett 15-tal vinteruppläggningar.

60-talet gick mot sitt slut, pålagorna blev fler och fler, det var svårt att hänga med i prisutvecklingen, samtidigt som det var viktigt att ha jobb framöver. 1974 fick Gösta sluta med anställda som emellertid snabbt slukades upp av den expansiva plastbåtstillverkningen, som efterfrågade utbildade båtbyggare.

Gösta gick i pension och byggde klart återstående beställningar. Vilket avslutades 1979 - 1980 då tillsammans med 3 lärlingar som hjälptes åt med ytterligare två båtar, 23 fots "Gösta jullar", med Gösta som mentor. 1984 sjösatte Gösta sin sista båt. Orkade med jordelivet fram till 1993 men för många som hade glädjen att träffa honom lever han kvar, som en mäster, som en kugge i vårt historiska arv som är viktigt att bevara.

Gösta Johansson var uppvuxen i Kungsviken och hans far, farbror och farfar bedrev också varvsverksamhet här. I Kungsviken finns gamla båtbyggartraditioner och mycket kompetens i att bygga bra och sjövärdiga båtar.

Om sin fars och farbrors båtbyggeri har Gösta berättat:

"Bruna segel"

På vintern 1918 hade farsan och farbror min tid över så de passade på att bygga en liten koljebackebåt på 25 fot. De brukade göra så nån gång då och då när det var ont om jobb, hade den och seglade med nåt år och sålde den under tiden. När skrovet var så gott som färdigt kom segelsällskapet Ägirs amiral, Johan Nicklasson i Uddevalla, hit en dag. Han var en aning dryg av sig och skakade på huvudet när han fick syn på båten.

--- Nja sa han, såna där tungt byggda båtar blir aldrig några riktiga seglare.

Den riggades med ett gammalt brunbarkat segelställ, en gaffelrigg som de hade liggande, och båten visade sej snart vara en riktig snabbseglare. Den stack iväg som sjutton, helst på slör för seglen stod inte riktigt på bidevind.

En söndag på sommaren tänkte de vara med på en kappsegling inne i Uddevalla, och min far, en av mina systrar och jag seglade in till Gustavsberg lördagskvällen innan. Där fick vi höra att vi inte kunde anmäla oss eftersom vi hade brunbarkade segel och båtarna i kappseglingen måste bära vita. Reglerna var såna.

De ville väl ha en viss kategori, jag kan inte få det till nåt annat, det var ju bara en arbetsbåt som hade bruna segel. Du vet, att på den tiden hade fan inte fattigt folk råd att skaffa sej lustbåtar och ligga och kappsegla med.

Men vi startade i alla fall, vi hade ingen lust att komma så långt för ingenting. För säkerhets skull efter alla andra, och i lä så dom inte kunde klaga på att vi tog vinden från dom. En fin sydost blåste den dan.

Genom Sunninge sund, förbi Stången och Brattön. Vi knappade in på båtarna och den ena efter den andra lämnade vi efter oss. Då mådde farsan, han vinkade åt Johan Niklasson då vi seglade förbi honom i lä så det pep om det. Vi hade fock, klyvare, jagare och toppsegel, hela skruden på. Frisk vind var det och vattnet stod upp på halvdäcket hela tiden.

När Havsten närmade sig, där resten skulle slå och segla tillbaka, fortsatte vi rakt fram och seglade nöjda hemåt. Då hade vi seglat förbi varenda en så när som på en stor skärgårdskryssare. Sen den dan såg jag aldrig till Johan Niklasson här på varvet nåt mer.