Gördelmakare - yrket som förknippas med spännen, märken, knappar 

För att bli gördelmakare förr i tiden  och öppna sin egen verkstad måste man först gå som lärling hos en mästare. Under lärlingstiden gick man som praktikant med mat och husrum som lön. Det dröjde ofta flera år innan man kunde fullborda sin utbildning till gesäll. Gesäll blev man när man efter lärlingstiden avlagt gesällprov. Gesällprovet bestod i att göra ett föremål eller liknande som var yrkets specialitet, efter detta fick den nyblivne gesällen ett s.k. gesällbrev. Gesällbrevet är ett bevis på ett avlagt gesällprov inom ett hantverksyrket.

Som gördelmakare gesäll var det vanligt förr att man gav sig ut på en gesällvandring.  Detta var dåtidens metod för att sprida nya kunskaper och metoder inom hantverksyrket. Vandringsgesällerna tog sig kortare arbete under sina vandringar och försörjde sig på sätt under de två år som vandringen varade. Gesällen fick inte vara närmare än 20 km från sitt hem under denna vandring .

Gördelmakaren är en hantverkare som färdigställer bälten, remmar och seldon av (vanligtvis) läder. Bältena kompletteras dem med spännen eller annat beslag som ofta är av koppar, kopparlegering eller mässing. I arbetet kan även förgyllande av spännen och annat beslag ingå.

Benämningen gelbgjutare uppträder i Sverige för fösta gången i början av 1700-talet och var då samma som gördelmakare. Härefter kommer de bägge begreppen parallellt fram till slutet av 1800-talet, då gördelmakeriet som yrkesgren upphör att existera.

Gelbgjutare var en person som göt i gulmetall, vanligen i mässing som består av olika legeringar av koppar och zink. Ordens kommer från tyskans "gelbgiesser" (gelb = gul).

Såväl gördelmakaren som tidigare bältaren (äldre benämning från medeltiden fram till 30-åriga krigets slut) var framför allt inriktad på att framställa tillbehör för arméns behov - paradplåtar, spännen, bälten och knappar till uniformerna. Gelbgjutaren däremot ägna sig åt en tillverkning av ljuskronor, ljusstakar och liknade föremål. Gränsen mellan gördelmakare och gelbgjutare  tycks emellertid länge ha varit flytande.

Gördelmakaren använde sig av plåtar som råmaterial, medan gelbgjutaren har gjutet sina föremål, detta är den stora skillnaden.

Utbildning till gördelmakare

Om man idag vill utbilda sig till gördelmakare finns möjligheten inom gymnasieskolans hantverksprogram, med inriktning övriga hantverk. För vuxna finns motsvarande utbildning inom Vuxenutbildning. Färdigutbildning ges vanligtvis genom lärlingstid på arbetsplatsen. På Yrkeshögskolans t.ex. Hantverksakademin  finns påbyggnadsutbildningar inom detta gamla hantverksyrke.

Gördelmakaren gjorde ju tidigare bälten och andra läderarbeten med beslag av mässing, men på senare tid blivit ett rent metallhantverk jämställt med gelbgjutare. Tillverkningen består idag av olika typer av metallföremål som bl.a. beslag och spännen som stommar till kristallkronor.

Framtid

I Sverige är yrket gördelmakare mycket litet, det finns få gördelmakare och det kan vara svårt att försörja sig endast som gördelmakare. Många hantverk har idag ersatts av billiga varor som tillverkas i massproduktion och de flesta kunder är inte beredda att betala för den höga kvalitet hantverket har. Att vi kunder inte är villiga att betala är naturligtvis avgörande för hantverkets överlevnad.

Källa: Boken "Skrifter från Skaraborgs Länsmuseum 1" av Agneta Boqvist och Christer Åhlin, www.framtid.se,