Takskiffer i Dalslands bryts av lerskiffer, som är en av de bergarter som man kan finna här i detta landskap. Denna skiffer är av en mindre kalkrik typ och kan klyvas så tunn att den duger till takbeklädnad. Skiffern ingår i Dalformationen, som är en ca 1100 miljoner år gammal sedimentpacke med vulkaniska inslag.

De viktigaste skifferbrotten i Dalsland var Hällan i Gunnarsnäs socken, liksom Källsviken och Halängen i Dalskogs socken. Exakt när skifferbrytningen började här är inte dokumenterat, men redan från 1780-talet och under hela 1800-talet var denna industri i full verksamhet. Andra brott med omfattande brytning fanns norrut i Dalsland och dessutom fanns många små skifferbrott runt omkring i dessa trakter, ibland bara för att täcka den enskilda gårdens hus. Både inom och utom Sveriges gränser fanns en stor efterfrågan på skiffer.

Skiffertak har långt fram till idag varit vanliga i Dalsland – och nära brotten var skiffer rentav det allra vanligaste taktäckningsmaterialet. Vid sekelskiftet 1900 var en mycket stor del av bostadshusen i socknarna runt skifferbrotten täckta med skiffer och nära brotten också många magasin och bodar. Även en del ladugårdar täcktes med skiffer. Nu byts skiffern på taken ut efterhand som järnspiken, som skiffern är fastsatt med, rostar av.

Tre helt skifferklädda klockstaplar finns i Dalsland och det är i Dalskog, Gunnarsnäs och Järn (sydost om Mellerud), varav Järns stapel nog är den elegantaste. Även några mangårdsbyggnader har både väggar och tak skifferklädda, som exempelvis Ekholmens säteri öster om Dals Rostock och Flahults gård i Dalskogs socken.

Botanikern och läraren Emil Almqvist från Skara har i några fotografier skildrat den intressanta miljön vid skifferbrottet Hällan invid Skiffertjärn, även kallad Långtjärn, i Kroppefjäll. Emil Almqvist reste med sin kamera i de dalsländska bygderna under de tidiga åren på 1900-talet och fotograferade spännande natur- och kulturmiljöer. Hans fotografier finns i Vänersborgs museums bildarkiv.