MD Lilian av Kyrkesund lastas med krossad is från ismagasinet i Vasseröd. Uppfodringsverket och måttet är synligt på fotografiet och en man tömmer måttet när detta är fullt och räknar antalet lådor som fyllts med is. Framför ismagasinet syns den uppbyggda isrännan, där isblocken transporteras från isladan ner till magasinet och till fraktbåtarna som väntade vid bryggan. Foto: Sven Samuelsson, 1950-talet.

Under kriget 1939 - 1945 var fisket begränsat på grund av militära zoner och givetvis inom territorialgränsen även risken för minor. Några fiskebåtar blev fast i Norge hela kriget. Hundratals fiskare omkom under krigsåren genom beskjutning, minsprängning och torpedering. Men efter kriget, på slutet av 1940-talet och under hela 1950-talet var det ett mycket bra fiske för de bohuslänska fiskelagen och efterfrågan på is var stor.

Carl Löfving var släkt med Albin Abrahamsson, som var hans morfar, och han bodde på somrarna med sin familj på Vasseröd.  Carl berättar om när han i några år hade sommararbete i isen:

De sista åren på 1950-talet deltog jag sommartid i utskeppningen av krossad is i Vasseröd. Då hade det funnits elekticitet sedan 1944, så isen kunde levereras i krossad form. Dessförinnan levererades mest hela block. Efterfrågan på is var också mindre under krigsåren i början av 1940-talet, eftersom fisket var begränsat. En av fraktfartygen som fraktade is var Hawila, som ännu seglar. En annan båt som ofta besökte Vasseröd på 1950-talet för att lasta is var fiskebåten Lizzy från Björholmen, från norr om Kyrkesund på Tjörn. Jag själv arbetade nere vid bryggan och vid spolning av is uppe vid isladan.

Isblocken som förvarades i isladan var i storleksordningen 0,6 X 0,6 X 0,2 meter och vägde ca 75 kilo. När isblocken skulle transporteras ner till ismagasinet spettades de loss från upplaget i skikt om ca en meter och hamnade då på sågspånen som täckte underliggande skikt. Där användes isrännor som flyttades allt eftersom, för att kunna lyfta över isblocken till den fasta isrännan på utsidan av ladan som ledde ner till ismagasinet. Att spetta loss isblocken var ett hårt, vått och tungt arbete.

Blocken spolades därefter rena från spån vid en elektrisk pump med vatten från Insjön. Sedan släpptes isblocken ner till magasinet vid stranden i isrännan, som var försedd med rejäla vinkelböjda spikar som bromsade så att farten blev lagom. Vid magasinet fanns på överplanet stora lastbilsdäck som tog sista stöten. Om man inte lastade en båt samtidigt, så drogs blocken med en istång som greppade sina 60 cm. Blocken drogs med tången till en hiss som transporterade dessa ner i magasinet, där de stuvades. Stuvningen sköttes av en person och en annan drog fram blocken till hissen. Som skolpojke fick jag antingen sköta hissen eller spola is.

Hanteringen var arbetskrävande. I själva isladan arbetade cirka fyra personer med att ta loss blocken, två spolade och i magasinet behövdes tre, det vill säga det behövdes omkring tio man för att få isen redo för krossning och utskeppning.Vid krossning i ismagasinet och utlastning behövdes fyra man för hantering av isen och räkning av lådor.

Iskrossen som står kvar i magasinet. Foto från februari 2021 av Carl Löfving.

På övre planet i magasinet fanns iskrossen med sina vassa klor. Den var tillverkad i smedjan på Vasseröds varv.

På det nytagna fotografiet innifrån ismagasinet syns hålet där iskrossen stod och krossen står idag på markplanet. På fotografiet syns också gluggen ner i förvaringsutrymmet för is. Blocken togs upp ett i taget med en hiss till ovanvåningen, där den skulle krossas i iskrossen. Det var en person som fick lasta på hissen nere i isutrymmet. Hissen bestod av en snurrande konkav "timglasformad cylinder" med ett rep runt om. När man sträckte repet drog hissen och när man slackade lagom stannade den i rätt höjd och när hissen var nere snurrade den på tomgång. Foto februari 2021 av Carl löfving.

Iskrossen och hissen drevs med en enda elmotor genom transmissioner med hjälp av remmar, kugghjul, kuggväxlar och stänger. En man drog fram blocken till krossen och slog isär dem med ishake till bitar som krossen kunde ta. En ishake var som en meterlång båtshake, fast med mycket grövre skaft och med en hake med vass spets som var smidd i smedjan och vägde några kilo. När isen krossats i iskrossen var den lagom i storlek att lägga runt fisk i lådor eller i lastrummen på fiskebåtarna. Vid ett tillfälle halkade den som drog fram isblocken och fick ner ena benet i krossen. Som väl var hade hans ishake hamnat där någon mikrosekund före foten och krossen stannade. Det blev enbart stora sår, som dock läkte med tiden. Efter den händelsen sattes ett räcke upp i lårhöjd runt krossen.

Ismagasinet i nuvarande skick med den gamla upptagningsslipen i bakgrunden, omedelbart bakom husknuten, och med en nymålad gammal sjöbod som är äldre än ismagasinet i förgrunden. Foto Carl Löfving i februari 2021.

För att lasta den krossade isen till fiskebåtarna användes en elevator och ett transportband. Isen drogs med elevatorn upp till ett krön på bandet och rann sedan ner mot ismåttet, som hade en plåt som man stängde när måttet var fullt och en annan plåt som man drog undan så att isen rann ner i lastrummet på fiskebåten som väntade. Lådorna som fyllts med is räknades med ett litet räkneverk med spak eller en penna med fyra ettor och ett snedstreck. När man hade lastat färdigt stånkade båten iväg till fiskeplatsen som kunde vara Fladen mellan Skottland och Norge, eller norr om Shetlandsöarna. Det kom kanske ett par båtar i veckan på den tiden som jag arbetade i ismagasinet och magasinet behövde fyllas på med isblock från isladan minst en gång i månaden.

En skojig detalj när jag sommarjobbade i ishanteringen var att man ibland gjorde glass av isen, när det var sommarkalas hos morbror Knut och riktigt varmt! Då gjordes glass med hjälp av en "glassmaskin" som fick sin kyla genom att blanda 2 kg krossad is med 0,7 kg grovt salt i en behållare kring ett runt plåtkärl för själva glassen. Blandningen av is och salt fick en temperatur av bortåt -20 grader. Glassmassan smaksattes förslagsvis med vanilj eller vinbärssaft.

På fotografiet syns den egenhändigt tillverkade is-sågningsmaskinen som användes när isen var tillräckligt tjock och bärig. Denna maskin hade verkstaden på  varvet tagit fram. Maskinen var med en enklare typ av råoljemotor och denna står på en träsläde med medar, samt en rejäl sågklinga. Lägg märke till isdubbarna på stövlarna som maskinisten har! Foto: Sven Samuelsson, 1950-talet.

Vasseröd vatten som sjön heter på kartorna, men kallas "Insjön" av de som bor där, var i storleksordningen 300 x 100 meter. Sjön "trålades" varje höst, i november månad, med en wire som drogs längs botten för att ta bort näckrosor och vass inför isläggningen. Detta var en av förberedelserna inför säsongen med ishanteringen. Detta arbete var relativt enkelt så länge det fanns häst på gården, fram på mitten av 1950-talet. Att "tråla" fick sedan skötas med traktor som körde längs strandkanten. Vattenväxtligheten som trålats samlades sedan ihop och rensade bort från sjön, för att isen skulle bli renare till issågningen.