På Hallebergs östsida och runt Hunneberg, utom nordsidan, vittnar mängden av sprängda grottor, ugnar av diabas, högar av bränd alunskiffer (rödfyr) om en betydelsefull verksamhet i gångna tider.

 Västgötabergens geologi */ gav förutsättningen. På Halle-Hunneberg, med en diabashätta på sextio meter hade det rena kalkstenslagret ovanför alunskiffern sopats bort när hättan bildades. Här ligger det tjugofem meter tjocka lagret av alunskiffer (svarthall) med insprängda klumpar och flötser av kalksten direkt under diabasen. Alunskiffern är lerskiffer som, tillsammans med kalkstenen, inmängts med olja och kol som bildats av döda organismer i varmt hav. I motsats till övriga Västgötaberg ligger övre delen av detta skifferlager här åtkomligt ovan jord. Den andra förutsättningen i vedbristens tid var brännbar alunskiffer. Verksamheten har främst bedrivits på Hunnebergs västra och nordöstra sida samt på Hallebergs östra sida.

 */ Bergen föddes ur havet.

För 600 miljoner år sedan låg Västergötland under havsytan någonstans nere mot Antarktis. På det gamla gnejsberget lagrades i havsströmmarna sand, som omvandla­des till sandsten. Hundra miljoner år senare låg landet under tropiska, lugnare vatten, där lagrad lera och döda organismer skapade en kol- och oljerik skiffer - alunskiffern - och där kalkrika skal formade kalkstensklumpar - orsten - i skiffern. I kallare vatten norr ut bildades mäktiga lager av kalksten. Ytterligare ett par hundra miljoner år senare höll inte jordskorpan för påfrestningarna. I sprickor trängde glödande magma upp, som på Halle-Hunneberg trängde undan kalkstenen. Den bildade bulleliknande hättor av diabas där Västgötabergen nu ligger. Istider och erosion har sedan format de nutida bergen.

Kalktillverkningen blev aldrig industriell. Ett kalkbrott (grotta, schakt) arrenderades av markägaren mot ersättning per tunna kalk. Driften skedde med självständiga arbetslag, ofta far och söner. Ibland bedrevs den av mindre kollektiv. På 1920-talet var arrendet  73 öre per tunna, medan utförsäljningspriset var två kronor.

Brytningen skedde in under kronoparkens mark, men några beslut om brytningsrätt lär aldrig ha funnits. ”Sedan gammalt” ägde Nygårds egendom rätt att bryta 100 famnar (178 m) innanför bergsfoten. En uppgift om ersättning finns i skogsförvaltningens årsberättelse 1933, då en bergslega om 5 öre per hektoliter kalk skulle utgå.