Det första tornet var mer ett lusthus och var betydligt anspråkslösare än de två torn som byggdes efter detta, endast mycket välvilligt kan det kallas för utsiktstorn. I folkmun kallades det "Apehus", vad som gjorde detta namn kan man i dag endast gissa sig till. Turismen som förekommer nu för tiden var i början av 1700-talet endast ett nöje för det finare folket. Om någon då satt där uppe och tittade på utsikten, tyckte nog allmogen att de bara satt dar uppe och "apade sig".

Byggnadens verkliga namn var Mariehus, uppkallat efter upphovsmannen, som var en kvinna. Dåvarande ägarinna till Hjelmsäter, fru Maria Catharina von Nackreij, lät nämligen uppföra huset förmodligen på 1730-talet efter förste makens död. Hon hade gift sig första gången 1718 med Magnus Roos till Hjelmsäter (f 1686 d 1730) och andra gången med överstelöjtnanten Berndt Vilhelm Brummer, som dog 1746. Själv dog hon 1771 och Hjelmsäter köptes då av Råbäcks ägare landshövdingen friherre Jacob Constantin Fock.

På Kinnekulles topp brann vårdkasar i flera sekler för att vägleda sjöfarare på Vänern. I stället för den då befintliga vårdkasen lät fru Nackreij uppföra den lilla byggnaden Mariehus. Den skulle tjäna som viloplats för henne själv och för hennes gäster de som ville besöka Kinnekulle och från dess topp uppleva en vidsträckt och bedårande utsikt, på den tiden fanns ingen skymmande barrskog.

Mariehus var mer att likna vid ett lusthus med vilobänkar i. Till formen var det åtta-kantigt och det saknade både fönster och dörrar. Överst pryddes det åtta-kantiga spetstaket av en liten tornspira. Något utsiktstorn i vår mening var det inte fråga om, då man i alla fall kunde njuta av en fantastisk utsikt.

Natten före påskdagen år 1741 stormade det väldigt över det kala platåberget och det lilla lusthuset hade inte kraft att stå emot de kraftiga vindarna. Det dörr- och fönsterlösa lusthuset Mariehus formligen lyftes bort av orkanen och slogs i spillror med dunder och brak.