Råvaran och dess användning

Ordet koppar kommer av latinets cuprum betyder cyprisk metall, ett grundämne som sällan finns i rent tillstånd i naturen utan vanligen förekommer i olika föreningar, kopparmalm. Efter flera olika smältnings- och garnings- eller reningsprocesser får man raffinerad koppar. Av den har man tillverkat mynt, kanoner, förhydningsplåt till fartyg, industricisterner, brännvinspannor och en mängd husgeråd. Den används till taktäckning och konstnärlig utsmyckning och har dessutom haft stor betydelse för bl.a. mässingsindustrin och för tillverkningen av värmeledningsrör och elströmsledningar.

Metallen är seg och smidig och har en rödaktig färg. Den kan valsas och hamras till tunna bleck, smidas i både varmt och kallt tillstånd, pressas och dras ut till fina trådar. Kopparen hör till de metaller som redan under forntiden bearbetades i vårt land, och under medeltiden började kopparmalm brytas bl.a. i Garpenberg och Åtvidaberg. Men länge utgjorde Stora Kopparberget i Falun vår största råvarutillgång. Här bröts malm i mer än 650 år. Troligtvis började man bearbeta gruvan på 1100-talet eller tom tidigare. Den var under flera århundraden den främsta i världen med en produktion som till stor del gick på export.

Kopparslagarens historik

Kopparslagaren arbetad med olika metaller såsom koppar, tenn, mässing, rostfritt och silver. Kopparslagaren arbetar med olika handverktyg och drivningstekniker enligt gammal modell för att få fram rätt struktur på föremålet. För att bli en bra kopparslagare behövs kunskaper om olika metaller och ett estetiskt tänk samt känsla för design.

Skråbildningen bland kopparslagarna kom till stånd i början av 1600-talet. I Stockholm bildades det äldsta kopparslagarämbetet i landet. Det behövdes tre mästare inom samma yrke för att bilda ett ämbete i en stad.

Under 1700-talets senare del ökade efterfrågan på kopparslagarens alster. Brännvinspannorna var en av deras viktigaste produkter. Redan tidigt på 1700-talet hade kaffepannor tillverkats, men före 1800 var dessa liksom tekannor exklusiva föremål i svenska hem. Under 1800-talets senare hälft blev kaffe en svensk nationaldryck och kaffepannor tillverkades i olika former och utförande och blev en stor artikel för kopparslagarna.

Det tillverkades även en mängd hushållsföremål t.ex. kokkärl, kittlar, pannor och kastruller. I vissa hushåll hade man olika kittlar till olika ändamål, t.ex. fiskkittel, soppkittel, syltkittel, potatiskittel, grötkittel eller vällingkittel (i varierande storlekar från 5 liter upp till sextio liter), litersmått, kakformar mm. Även tvättgrytor var i dubbel bemärkelse en stor artikel.

Kopparslagaren blev även anlitade till industri för tillverkning av bl.a. rör och flänsar till industriellt ändamål. Kopparslagaren höll också till på hustaken. En viktig detalj i det sammanhanget var att man enbart fick lägga koppartak. Annat material var bläck eller plåtslagarnas område och tvärtom. Det kunde uppstå mycket stridigheter kring taktäckningen också mellan bleckslagare- och plåtslagareskrået som först efter näringsfrihetens införande förenades till Bleck och Plåt.

Kopparslagarens arbete bestod även mycket i att förtenna kopparkittlar och andra bruksföremål. Förtenning skedde för att förhindra att korrosion och för att hindra att den giftiga kopparoxiden kom i maten. Då kittlarna och grytorna inte användes, stod de blankskurade och stjälpta på en hylla. Den eviga putsningen, slet upp förtenningen och därför fick man förtenna om den ca vart tredje år.

Mängden av kittlar och grytor av koppar var ofta en måttstock på hur välbärgad en gård eller familj var och kopparslagaren hade tillsammans med bl.a. skomakaren och smeden en hög status i samhället. Ofta bedrevs yrkesverksamheten som rent familjeföretag, där sönerna i familjen lärde sig yrket och sedan övertog och drev verksamheten.

Omkring 1930 gick kopparslageriförbundet upp i Bleck och Plåtslageriförbundet och därmed kan man väl säga att kopparslageriet i stort upphörde att vara ett yrke.