För att människan skulle kunna äta sitt spannmål som korn och vete måste det först malas för att sedan tillagas. Att mala säd var ett tungt och mycket tidsslukande arbete för alla tidigare bondekulturer. Att krossa och skilja skalen för att komma åt mjölet skedde på flera olika sätt, från den enkla malstenen, mortel med stöt till den huggna runda stenkvarn med liggare och löpare. Det bästa sättet att mala säden utvecklades under tusentals år. 
Små handkvarnar fanns i varje hushåll, redan på 1000-talet var Birka en stor exportör av huggna handkvarnar i granit. 

Senare kom man fram till att med en drivande energikälla kunde malningen effektiviseras, man använde djur, vindkraft eller vatten för att få allt större kvarnstenar att dras run och mala större mängder säd snabbare än man kunde göra hemma. Det var då som mjölnaryrket kom till.

Att arbeta som mjölnare var ett socialt arbete. När bönderna kom med sin säd för malning stannade de ofta kvar hos mjölnare, det utbyttes information om händelser och skvaller från bygden. 

Årtiodena kring förra sekelskifet, mellan slutet av 1800- och början av 1900-talet kom tekniken att utvecklas och kvarnarna effektiviserades. Först ersattes de gamla kvarnarna med ångmaskier och sedan kom elektriciteten. Med den ökade mekaniseringen och automatiseringen förlorade de gamla kvarnarna på landsbygden sin roll och de industriella storkvarnarna tog över. Denna utveckling innebar också att yrkeskåren mjölnare försvann. 

På norra Öland fanns det tätt med väderkvarnar och där gick avvecklingen långsamt. År 1954 gjordes en inventering av antalet och då fanns 457 stycken. På få ställen i landet skedde malning av säd i kvarnar fram till mitten av 1960-talet.

Än idag kan man se många väderkvarnar på Öland. De är inte i bruk, men de vittnar om en gången tid. Några har gjorts om till museum och ägs av den lokala hembygsföreningen och några blir kafé under turistsäsongen.