Redan från 1700-talet är den första bebyggelsen. Kvarnen som då fanns stod på branten över gårdsplanen. Det fanns inga dammar vid denna tid, vattnet rann direkt ner i stockrännan vidare ner på ett skovelhjul. Vintertid var det mycket arbetsamt att hålla rent från all is som bildades. 

Kvarnen var inte så stor, bara ett par stenar i andra våningen. Allt spannmål som skulle malas fick bäras upp. Kvarnen var försedd med sikt, men den var grov, så det blev så kallat samsikt grovt mjöl. Något vetemjöl förekom inte på denna tid.

År 1856 kom Anders Larsson f. 1832 med sin hustru Catarina f. 1822 till kvarnen och de var mjölnarpar i den gamla kvarnen till år 1887, då den nya kvarnen byggdes. Kvarnen murades av murare Viktor Rhodin. Denna kvar var modern för sin tid och försedd med 3 par stenar och 2 siktar för råg och vete.

Det var hårda år på den tiden när Anders och Catarina kom till Sågerstad. Catarinas far och mor levde då, men var tvungna att sluta med kvarnen av åldersskäl. De fick bo kvar tillsammans med Anders och Catarina i stugan.

Anders fick göra så kallade dagsverken för torpet. Arbetstiden var 12 timmar och dagpenningen 40 öre. Anders var en förslagen man och han förstod att detta inte skulle gå i längen. Han lejde en dräng och slog sig på trädgårdsodling. Han hade drivbänkar och alster av olika slag, bland annat experimenterade han fram en ny kålsort som gick under namnet "sågerstakål". Denna kål blev inte så stor men desto fastare. Det blev stor efterfrågan på denna kål inte bara på Kinnekulle utan vida omkring. När han skulle till staden och sälja sina produkter lastade han roddbåten full och gjorde många roddturer dit med sin lass av grönsaker, bär och fisk. En roddtur till Lidköping tog ca 4 timmar vid gott väder. När vinden var fördelaktig kunde han använda ett segel av linne, som hans Catarina själv hade spunnit och vävt. När hösten kom och allt skulle skördas blev det stora mängder kål och rötter, han lejde då en Vänerslup och seglade till Karlstads marknad som varade ne vecka. Trädgårdsskötseln var inte så tidigt utvecklad i Värmland därför fick han lätt sått sina produkter. 

Han fiskade med not och långrev för det mesta, hans hustru spann allt garnet själv som användes till detta. Mjölnarbostaden som idag ännu finns kvar är byggd 1838. Då fanns inget golv utan bara jordgolv och den enda värme- och ljuskällan som fanns var den öppna spisen i rummet och en i köket. 

När Catarina kokade kvällsmat som nästan varje dag bestod av gröt, stod hon med en brinnande trästicka i munnen för att se när hon rörde till maten. Någon såg fanns inte, man fick hugga långa kraftiga bitar som man fick lägga på en bock framför spisen och skjuta in en bit i taget efter som det brann. 

När elden skulle göras upp var det inte enkelt, inga tändstickor fanns då, flinta och stål och fnöske fick användas. 

År 1871 var ett nödår, torkan var svår och allt torkade bort. Människorna fick lida, men ännu mer djuren. De som inte slaktades eller självdog var bara skinn och ben när de släpptes ut på våren för att beta. 

Anders som var företagsam hade under sommaren varit över till Kållandsö och försett sig med vass, som bönderna hade med sig när de på vintern kom över isen till Sågerstad för att mala. Vid stränderna runt Sågerstad fanns inga vasstäkter. Färderna över isen med häst blev många gånger dramatiska, hur kall vintern än var så bildades alltid råkar i isen ändå, dessa var mycket svårforcerade med häst. Bönderna la täcken över råken och hade tränat sina hästar att hoppa över dem, slädarna däremot fick de själva dra över råken för hand. 

På hösten och vintern 1871 kom folk till kvarnen med små säckar på endast 2-3 kg för att få malet. För att dryga ut säden något malde man ner ekollon till mjöl. För att återgå till nuvarande kvarn kom alla från godsen runtomkring samt småbrukare från många håll dit för att mala, när det fanns vatten lät man kvarnen gå både natt och dag. 

På norra gaveln av kvarnen finns dörrar i andra våningen. På denna tiden fanns hiss upp till dessa dörrar, som användes för spannmål som kom över sjön till Sågerstad för att malas. Det drogs på kärror från stranden upp till kvarnen. Många kom långväga, exempelvis från Kållandsö och Lurö för att få mala i Sågerstads kvarn. 

Anders hade kvarnen till 1912 då sonsonen Vilhelm tog vid. Han brukade denna till 1923, sedan emigrerade han med familjen till Amerika. 

På 1990-talet genomfördes en renovering av kvarnen. Anvisade personer som medverkade i arbetsmarknadspolitska åtgärder och medel från Arbetsmarknadsverket gjorde detta möjligt.

Vill du läsa en släkthistoria från Sågersta kvarn så klickar du på länken i menyn till höger.