Livet i de tidiga industristäderna var hårt. Den allmänna dödligheten var betydligt högre i städerna än på landsbygden.

Allra värst var situationen för de unga. Spädbarnsdödligheten var på 1870-talet två tredjedelar högre i städerna än på landsbygden. Så hade det varit även under tidigare århundraden. Successivt jämnades dock skillnaderna ut, allt eftersom hälsotillståndet förbättrades för befolkningen i sin helhet.

1930 var dödligheten istället högre på landsbygden. Men under 1800-talets andra hälft var det fortfarande ett faktum att en flytt in till stan innebar ökad risk för en tidig död: på 1880-talet medellivslängden på landsbygden närmare 52 år, vilket förstås är lågt jämfört med idag, men i städerna var den inte mer än drygt 43 år.

Små barn drabbades värst
Vid 1800-talets slut hade stora epidemiutbrott blivit allt ovanligare. Smittkopporna hade minskat allt sedan slutet av 1700-talet. Den sista pestepidemin ägde rum under Stora nordiska kriget i början av 1700-talet.

Kolera, 1800-talets stadsbors mest fruktade sjukdom, slog till en sista gång i Västsverige 1866. Likväl kunde mindre omfattande epidemier bryta ut, ofta blev de små barnen värst drabbade. Bland barn var exempelvis kikhosta, scharlakansfeber och diarrésjukdomar stora hot, likaså sjukdomar i andningsorganen som bronkit och difteri. Bland den vuxna befolkningen var lungsjukdomar vanliga, särskilt tuberkulos, som orsakade flest dödsfall bland vuxna.

Farliga yrken och sprit
Ett annat återkommande mönster var att dödligheten var mycket högre bland vuxna män än bland kvinnor. Historiker har inte kunnat förklara denna skillnad – fattigdom, trångboddhet och sanitära missförhållanden borde ha drabbat kvinnor lika hårt som män.

Förklaringar som föreslagits är bland annat att männen hade högre alkoholkonsumtion och mer riskabla yrken. Detta kan illustreras med exemplet Göteborg 1861-65. Under dessa år var tre procent av stadens dödsfall sådana som kan klassas som olyckor eller våldsamma dödsfall. Vanligast var drunkningsolyckor.

Mest utmärkande är dock att det till övervägande del var vuxna män som råkade ut för olyckorna, som den 39-årige nattvakt som man fann drunknad i Göta älv, bagardrängen som blev överkörd av hästar eller den åldrige arbetskarl som föll och fick hjärnskakning.

Den tyngsta alkoholkonsumtionen var framför allt en manlig företeelse och tycks ha varit mest utbredd bland hanverkare, även om alla samhällsskikt är representerade. De personer i Göteborgsexemplet som uttryckligen sägs ha dött av supandet var nästan uteslutande män, de kom mestadels från arbetarklassen och var i regel i 40-årsåldern.

Hög dödlighet i Göteborg
Dödligheten varierade dock mellan olika städer. Det berodde dels på befolkningens åldersstruktur, men även på de sociala faktorer som diskuterats här.

Överlag kännetecknades städerna i Västra Götalands län vid mitten 1800-talet av vad som tycks ha varit bättre betingelser för överlevnaden, än i många andra delar av Sverige.

Lite förenklat kan man se en skillnad mellan städerna i västra och östra Sverige, där dödligheten alltså var högre i öst. Skillnaderna mellan olika regioner försvann i samband med den stora dödlighetsnedången i städer i slutet av 1800-talet.

Det fanns dock undantag. I Göteborg var dödligheten hög. Detsamma gällde de två små städerna Marstrand och Mariestad. Vad berodde skillnaderna på?

Mycket tyder på att den högre befolkningstätheten i östra Sverige, närheten till storstaden Stockholm samt den intensivare handeln i denna del av Sverige, gav grogrund för smittsamma infektionssjukdomar. Samma orsaker kan förklara varför dödligheten även var hög i Göteborg.