Även denna vistelse i Havanna tog slut och med full last inne stack vi den 8 februari till sjöss, äntligen på väg till Europa. Efter trettioåtta dygn var vi så framme. Vi trodde ju, att det snabbt skulle bli lossning och sedan med eller utan last iväg till Sverige. Så blev emellertid inte fallet. Någon mottagare, som kunde presentera nödvändiga dokument, dök inte upp. Där låg vi alltså med lasten inne, arbetade som vanligt ombord och tillbringade kvällar och söndagar iland. Dagar och veckor gick och ingenting hände och jag fick aldrig vara med om lossningen av lasten.

Det var ett egendomligt liv i Le Havres hamnkvarter, sannolikt också i staden i övrigt i dessa dagar. Efterverkningarna av kriget var tydligt märkbara. Fartyg kom in från alla världens hörn med besättningar, till stor del skandinaver, som efter krigsåren sökte sig till Europa. Lönerna hade under kriget varit höga och de flesta avmönstrade med stora tillgodohavanden, som de inte hade något begrepp om att ta vara på. Det söps flitigt och i fyllan och villan braverade de med stora sedlar i tjocka buntar. Så var hajarna framme. Rån hörde till ordningen för dagen. Mord skedde på öppen gata vid dockorna eller t.o.m. inne på krogarna. Liken dumpades i dockorna och i dessa, som vid lågvatten var helt torrlagda, plockades de då upp av polis och hamnmyndigheter.

En av de veckor vi var där, hittade man inte mindre än tretton stycken. Kanske inte så underligt. Efter fyra års krig med massdödande hade väl människoliv inte stort värde. I Frankrike liksom i Europa i övrigt drog mängder av hemförlovade soldater, som knappast kunde ha någon fast punkt i tillvaron så snart efter stilleståndet – någon definitiv fredstraktat var då ännu inte undertecknad.

I Le Havre fick jag också bevittna en skakande demonstration av krigets följder. Det var ett demonstrationståg av krigsinvalider. Där fanns alla typer av invalidisering, som passerade revy i hundratal. Hemskast att se var de som kom i vagnar, män utan armar och ben, endast en kropp, och sedan hela skalan av skador, så djupgående att man hade svårt att förstå, att dessa män överhuvudtaget kunnat överleva.

Åren på Isolda slutade som de börjat. Med pappas ingripande. Vi hade kommit till Le Havre från Cuba efter krigets slut. Lasten vi hade bestod av hudar och honung. Vi kom upp i slutet av mars månad och kapten hade väl räknat med att snart få lasten lossad och så få en last till Sverige. Men i den röra, som uppstått efter krigsslutet, anmälde sig av någon anledning ingen lastmottagare. Det blev därför att ligga och vänta och det blev en lång väntan. Tiden gick och så gjorde det dagliga arbetet ombord. Under tiden såg vi fartyg komma och gå. Många segelfartyg. Så en dag fick jag veta, att en norsk fyrmastbark höll på att rusta för en resa till Java, där hon skulle lasta kaffe och hon skulle ha besättning. Det var något för en sjöman, för vilken hela livet lekte. Jag skrev hem, att tyvärr kunde jag nog inte komma hem, förrän om ett år, då jag avsåg att gå med norrmannen som matros. Dessa passade inte med pappas planer. Det kom snabbt ett svar: ”Tid för dig, min gosse, att komma hem och börja navigationsskola.” En sak som jag själv inte ägnat en tanke. Jag tyckte jag hade god tid att segla lite mer, men pappas order var order. Så ordnades en biljett med ”Flandria” från Rouen, d.v.s. pappa ordnade och betalade. Jag packade mina grejor, det lilla jag hade, sa adjö till det glada sjömanslivet och det lilla fartyg, som i tre år varit mitt hem, och tog tåg till Rouen, där Flandria låg.