Men äventyren skulle snart börja och vardagslivets tristess brytas. Måndag morgon, fem dygn efter det vi lämnat Göteborg, passerade vi Fair Island utanför Orkneyöarna. För en lagom nordlig bris och med alla segel fyllda dejsade vi sydvart ner över Nordatlanten. Jag stod till rors och på halvdäck promenerade skepparn belåtet. Då siktar vi akter om tvärs ett stort fartyg, som närmar sig med god fart. Upp går några signaler och skepparn tolkar snart nog budskapet. Det är helt enkelt: ”Dreja bi.” Skepparn tyckte nu inte det var något att bry sig om, men när det gått en kvart och signalerna inte fått oss att reagera, hör vi plötsligt ett ”huii” i luften just akter om oss. Det var varningsskottet. Allvar alltså. Raskt kom ordern. Lova upp så vackert. Kalla frivakten. Slacka skoten, fira toppseglen. Så låg vi där. Upp mot oss kommer hjälpkryssaren, det var en brittisk sådan, en båt sätts i sjön och är strax långsidan. Upp på däcklasten kommer en löjtnant och fyra matroser, löjtnanten försvinner med kaptenen ner i kajutan och efter en kort stund kommer de upp igen. Så kommer nya order. Ni kan gå in och gå till kojs. Engelsmännen övertar inte bara befälet utan även allt arbete. Så läggs kursen mot Irland och vi pojkar kan göra vad oss lyster. En kväll ett par dygn senare ankrar vi i en liten hamn på Irland, Larne, och där tar våra nya vänner farväl av oss. Kapten bjuder oss och de engelska matroserna på lunch i skansen och strax är vi åter ensamma. Nästa morgon kommer två trålare, en officer och några matroser, ankaret lättas och vi bogseras till Belfast, där vi förtöjs vid kaj. En trupp soldater, sex man, slår upp sitt tält på kajen bredvid oss och så börjar vakthållningen. Dag och natt går en soldat med gevär med påskruvad bajonett fram och åter utmed fartyget, ett och annat ord växlas mellan dem och oss, men sätta foten på kajen får vi inte.

Detta var något för femtonåringen. Detta var äventyret. Glömt var lugnet därhemma, glömd är sjösjuka, nu är man med och spelar i det stora krigsäventyret. Detta var annat än att knata fram och tillbaka till en tråkig skoldag, annat än tjat om läxläsning, annat än anmärkningar för sen ankomst. Detta var livet.