Landshövding Wersäll sålde Horshaga 1915. Elva år senare var det dags för ännu en stämningsansökan mot Skara om nedsmutsning av Dofsan. Efter fem tingsförhandlingar med 15 vittnen, fick nye ägaren Sven Johnsson rätt. Efter överklagan till hovrätten hos Kungl. Maj;t ändrades domen så att Skara ”bara” skulle betala 8 000 kr plus ränta samt rättegångskostnader.

Ägarna av Lilla Hindsbo, fröknarna Ester och Elin Carlsson, stämde staden 1931. Till slut fick de 3 000 kronor plus ränta, för nedsmutsningen, samt rättegångskostnader. Domen kunde inte överklagas. Därmed var det slut på rättegångarna som hållit på sedan 1908 som kostat massor i tid och pengar.

Vattenklosetter blev allt vanligare i början av seklet. Förbud diskuterades men de styrande i staden trodde inte att wc:n skulle bli vanliga på grund av de höga kostnaden. I protokoll fastslogs även att ”olägenheterna från dem äro högt överdrivna”. 1911 fanns det 15 wc:n i Skara, 1920 var det 281 och 1930 fanns det 655 vattenklossetter i staden. Då fastslog även stadsingenjör Bergschöld att klosetterna varit den mest bidragande orsaken till att Skara tvingas bygga ut reningsverket vid några tillfällen. Utbyggnader som var kostsamma.
Reningsverket räckte dock inte till. 1931 föreldade Konungens Befallningshavare Skara stad att före 1juli 1933 se till att spillvattnet var tillräckligt renat innan det släpptes ut i Dofsan. Utslaget överklagades förgäves.