En mjölnare måste inte bara kunna sköta själva malningen utan han måste kunna hålla alla verktyg i ordning och kunna laga sådant som gick sönder i kvarnen.
I kvarnen fanns därför utrymme för sådant. Min pappa kallade det här rummet för ”filarekammarn”. Här hölls alla hackor vassa, som användes när man hackade kvarnstenarna. Detta var nattarbete men behövde inte utföras så ofta på senare tid, då de stenar som fanns i den elektriska kvarnen var gjutna så de höll skärpan mycket bra. Tidigare när man hade naturstenar så fick man hacka dem varje vecka. Dessa stenar, så kallade ”Gråbergare”, kom från Lianefjället i Dalskog, men man köpte också stenar från Lugnås utanför Mariestad.

Kvarnkammaren var en central plats i de gamla kvarnarna. Här kunde bönderna vänta medan deras säd blev färdigmalen. Ibland när det var högsäsong kunde de få vänta länge. Här vid Stenebyströmmen fanns det alltid vatten så när det var torrtider kunde det bli långa köer i kvarnen. Då kom bönderna långväga ifrån. Då slog man sig till ro, kokade kaffe och åt medhavd matsäck. Blev det långvarig väntan kunde maten ta slut, då rörde man ihop mjöl och vatten och stekte sig s.k. ”balkhästar” på spismuren i kvarnkammaren. Det hände också om väntan blev lång att man salade ihop pengar och någon åkte iväg och köpte brännvin. Allt detta tilldrog sig i de gamla kvarnarna som var vattendrivna

Näcken eller den så kallade Strömgubben, var också ständigt närvarande här. Det var honom man skyllde på om något gick fel. Han kunde till exempel anklagas för att hålla emot det stora kvarnhjulet om något hade gått honom emot. Man måste alltid hålla sig väl med Strömgubben för han var egentligen ganska ondsint.