I många hundra år har mjölnaryrket funnits här i västsverige, men när vi nu gått in i det tjugoförsta århundradet är mjölnarna tunnsådda.

1697-98 företogs en Kunglig Kvarnkommission, man kartlade alla kvarnar och sågar för att se om de skulle skattläggas. Detta var ju under Karl XII:s första tid som regent och han behövde pengar till alla sina planerade krig. De kvarnar som malde bara till husbehov befriades från skatteplikten liksom de som var belägna på frälsejord. De kvarnar där man malde åt andra och tog betalt för det, blev skattlagda. De små husbehovskvarnarna var skvaltkvarnar eller som man också sa, fotkvarnar. Här var det inte frågan om någon anställd mjölnare utan det var kvarnägaren själv eller hans drängar som skötte kvarnen. I de större hjulkvarnarna kunde det finnas anställd mjölnare.

De som kom hit och malde sin säd fick betala med tull och därför kallades de vanligen tullkvarnar. De fick alltså lämna en del av sin säd som betalning, vanligen 2 kappar på tunnan. Detta system fanns kvar ända till 1931. Man hade kvarnsvin för att göra åt spannmålen och sedan sålde man grisarna, vilket var lättare att bli av med än all den spannmål man fick in.