Kort beskrivning av The rearing forties, vindarna kring Kap Horn

Vid slutet av 1800-talet var det mycket vanligt att skeppen med last av ull och kött samt senare spannmål från Australien tog vägen runt Hornet. Mellan S 40° och S 60° blåser i regel kraftiga västvindar, ofta västlig storm, som kan vara flera dagar i sträck. Detta område kallar sjömännen The roaring forties. För att komma runt Kap Horn måste man segla över 50:e breddgraden, och det var då man kom på allvar in i farozonen i denna stormomsvepta udde, som engelska sjömän kalla Cape Stiff. Det var inte många skepp, som här klarade kampen mot vind och sjö, när de seglade västvart.

Går man ostvart, seglar man i medvind och i medström, västvindsdriften, som här kallas Kap Hornströmmen – den följer Patagoniens västra kust tills den rundar Hornet och når Atlanten syd om Eldslandet. Sedan fortsätter strömmen ostvart, men gör också en avstickare mot norr under namn av Falklandströmmen. Man kunde här således länsa ostvart med så mycket segel, som var rådligt, för att få upp farten och undgå de våldsamma, greybeards, som eljest bröt över akterskeppet. 

Här seglade den odödliga Cutty Sark åren 1885-95 med ullaster till England. Hon gjorde resan som snabbaste skepp 1888 på 68 dagar och 1891, då hon gjorde en medelmåttig resa, var hon ändå 14 dagar före sin bäste medtävlare. Cutty Sark byggdes i Dumbarton, Skottland, 1870.

Går man västvart, kommer man också in i The roaring forties och får både vind och ström emot. Man behövde då inte segla så långt söderöver utan försökte komma så nära Afrikas sydust som möjligt för att där få hjälp av den västgående Agulhasströmmen. Men redan Cape Leeuwin, Australiens sydvästra hörn, var på segelfartygens tid en farlig udde att passera.

Berättat av Ottos son Carl Berntsson, även han sjöman och kapten.