Mitt största minne från min tid på patrullbåt var den så kallade Hävringe-incidenten 1988. På den tiden höll vi på med vad vi kallade för kör. Då samlade man kustflottan i en del av Sveriges kust för att öva, och samöva. I det här köret så ingick kustkorvetterna Stockholm och Malmö. Det ingick minjaktfartyg. Det ingick ubåtar för att hålla rent utanför och hämta in underrättelseinformation. I styrkan ingick även helikoptrar, patrullbåtar och hydrofonbojar. Och när vi höll på att öva så fick en av minjakterna en hydrofonkontakt, som de bedömde var en ubåt. Patrullbåtarna Magne och Munin som var med var de fartyg som var vapenbärare. Vi hade sjunkbomber och ELMA (m/84 antiubåtsgranatkastare, reds. anm.). Även minjakterna hade ELMA, men de kunde inte använda dem samtidigt som de ledde in oss. Tre gånger gick vi in för anfall, men så tappade de kontakten med den misstänkta ubåten så att vi fick avbryta. Fjärde gången anföll vi, och sköt med ELMA på 300 meters avstånd, tyvärr utan effekt. När vi sedan skulle fälla sjunkbomberna så frågade jag minjaktfartyget vilket djup målet hade, för att kunna justera när sjunkbomben skulle explodera. Då fick jag informationen 100 meter, så jag ställde in sjunkbomberna på det, och beordrade den andra båten att göra detsamma. Sen fällde vi åtta sjunkbomber, gjorde kontrakurs och vände tillbaka och fällde 8 till. Sen gick vi upp vid sidan av enheterna och ställde oss i luftförsvarsberedskap. Men i efterhand visade det sig att minjakten hade råkat rapportera djupet under sig själva, målets djup var 40 meter.

Var det här skarpa bomber?

Ja. Omkring 100 kg styck, 105 kg eller någonting sådant. Vi fäller dem omkring var fjärde sekund, eller var 40 meter, för att själva inte riskera att sprängas. De sjunker 2,5 meter per sekund, och eftersom de nu var inställda på att explodera först på 100 meters djup så hamnade de ju i leran innan de exploderade, och då blir inte effekten densamma som om de hade exploderat i den fria vattenmassan.

När ni hade fällt även sjunkbomberna, vad kan ni göra då, är ni vapenlösa i det läget?

Ja, det är vi. Vi har inga vapen. Men det fanns ju andra båtar i närheten. Vi hade ju kustkorvetter, men de hade inga ubåtsjaktstorpeder på den tiden. För då hade det självklara varit att skjuta en sådan för att få en direktträff. Det hade ju varit mycket säkrare. De hade ju naturligtvis sjunkbomber ombord de kunnat sätta in. Så vi låg i luftförsvarsberedskap ifall något skulle inträffa. Och det kom faktiskt in ett oanmält plan, ett svenskt SK60. Så det blev lite oklart där.

Man har hittat spår bottenspår från platsen där ubåten låg i stillaliggande bottenläge, och även spår var bomberna träffade. Jag har inte svaret på hur nära vi var, men vi träffade ju inte. Sen fick vi också ett luftuppkok, som tydligt visade att vi hade haft en kränkning på svenskt territorium av en främmande ubåt. Det kommer ju alltid luft från en ubåt som ska upp närmare ytan. Den måste ju pressa ut massa vatten ur sina barlasttankar för att kunna stiga, och då är det klart att det också följer med luft. Och det här är inga småbubblor, utan diametern på ett ”kokande” vatten är kanske 50 meter.  Staben i ubåtsflottiljen försökte hitta alla tänkbara anledningar till att luftuppkoket inte kom från en ubåt. Bland annat menade de att det var en spricka i berget som gjorde att det kom upp luft efter chocken från bomberna. Men det kunde vi avfärda, och det gjorde naturligtvis de också. Därför att leran som ligger på botten hade givetvis gjort att ett luftuppkok från berggrunden hade varit helt brunfärgat. Det här var klarvitt bubbel som kom upp till ytan. Tydligare bevis finns inte, bortsett från en ren optisk kontakt. Därefter gick vi in och vapenkompletterade, och så tog det ett tag vi var ute och fällde skarpa sjunkbomber igen i Örsbaken en halvtimmas båtfärd från Hävringe. Även där var det ett minjaktfartyg som fick kontakt, och de hade skjutit ELMA-insatser. Vi gick in som enda vapenbärare, för vårt systerfartyg var inne i hamn och kompletterade vapen. Min divisionschef gav order om att bara fälla sjunkbomber så att vi kunde ha ELMA i reserv. Det blev ingenting av det, inget luftuppkok eller någonting. Analysen av Örsbaken är mycket mindre tydlig än Hävringe. I Hävringe hade vi en främmande ubåt på svenskt territorium, men vad gäller Örsbaken tvekar jag själv på det. Man vill ju gärna se att det är en riktig ubåt man skjuter på, men det är inte alltid det är så.

Det var mycket skriverier och turbulens över de här situationerna. Pressen var med och försökte filma uppifrån, de hade hyrt någon civil helikopter. Men vi avlyste ju hela området.

Efter min tid på patrullbåt så gjorde jag lite olika saker de sista 10 åren innan pension. Kappseglade med HMS Falken ett par gånger, bl.a över Altanten, tjänstgjorde på Bofors ett år och slutligen var jag ansvarig för den militära beredskapen inom Marinkommando Väst. Som förberedelse för pensionen fick jag läsa in sjökaptensexamen på halvfart under två år, på fritiden.