Stickmaskinerna är tillverkade av Stibbe i Leicestershire i England. Leicester var epicentrum för stickning i Europa och redan före den industriella revolutionen hade en stor hemindustri byggts upp genom  olika förläggarsystem. Leicester museum har utställningar om förläggarsystemet i denna trakt. Hela detta county höll på att gå under i textilkrisen på 1960- och 1970-talen.

En av maskinerna i sticksalen är en tysk maskin, från Terrot & Söhne, som fortfarande är i branschen och anses väldigt bra.   

De svarta maskinerna är från 1920 - 1940-talen och de gröna är från 1950- och 1960-taletn. Vissa av maskinerna är köpta nya och andra köptes begagnade till fabriken i Ljungskile. Samtliga maskiner är försedda med två uppsättningar nålar, dvs de stickar både på avigan och rätan. De nedre nålarna som sitter i en cylinder stickar maskor på rätan och de i dialen (eller ribbskivan som de säger i Västra Götaland) stickar på avigan. Samtliga maskiner är också vad man kallar "body-size"-maskiner, dvs bredden på slangen är anpassade efter storlekar. Varje maskin gör alltså en kroppsstorlek. Plaggen kan därför tillverkas utan sidsöm, vilket minimerar risken för dragningar och krympningar. Maskinerna har få system jämfört med moderna storskaliga maskiner, vilket innebär få stickade maskor och därmed rapportlängder per varv. Mindre rapport ger mindre vridning och också mindre risk för krympningar och dragningar. Konsumenterna var mer kvalitetsmedvetna förr och då var detta Key Selling Points; idag när vi har vant oss vid slit och släng och har historiskt högre disponibla inkomster så är detta inte alls lika intressant längre.

Kraftöverföring

Maskinerna drivs av elmotorer och kilremsdrift. Tidigare satt det kraftöverföringsaxlar uppe i taken, en på varje sida och alla maskiner på samma sida av salen drevs av samma axel. Idag sitter det en mindre motor på varje maskin. Maskinerna är utrustade med ett lågspänningstrafo som driver dels inspektionslampan (för att avslöja eventuella felaktigheter i väven) och dels olika avstängningssystem (garnväktare uppe i kronan och nere vid systemen). Går ett garn av stoppas maskinen, en spärr förhindrar start av motorn tills felet är åtgärdat och en broms läggs på för att förhindra att man rullar för hand. Ett sinnrikt system, om än tidvis enerverande.

Kvaliteter

Maskinerna som finns på företaget Ljungskile Trikå kan sticka tre kvaliteter (alltså en maskin gör en storlek och en kvalitet). Interlock, 1X1 ribb och en variant som kallas Lahmann. Interlocken är i princip två sammanstickade ribbar, med ett luftlager emellan. Den har egentligen ingen räta eller aviga, utan har stickade maskor på båda sidor. Det gör den också hållbarare än t.ex. en singeljersey. Ribben har finare delning och är väl egentligen mer elastisk, men däremot tunnare än interlocken. Lahmannstrikå är ett påfund av Dr Heimrich Lahmann som utformades som ett slags svar på hygienproblemen på 1800-talet. Det är en form av förskjuten ribb där varje system stickar på ömsom cylinder och ömsom dial och där man lägger ett fang där man inte stickar. Syftet är att få en öppen väv med kanaler som låter kroppen göra sig av med "oangenäma gaser". Detta är en äldre typ av väv för underplagg, med en lägre delning än de övriga.

Källa: Ljungskile Trikå