Skara Bryggeris byggnader förändrades inte nämnvärt under tiden som bryggeriet var i drift utan kvarstod i huvudsak som det ursprungligen uppfördes. Men under årens lopp skedde naturligtvis en förnyelse av bryggeriets utrustning när det gällde maskiner och annat. I jäskällaren byttes till exempel träjäskaren mot glasemaljerade järnkar och aluminiumkar som rymde ca 50 hl.

I lagerkällaren installerades aluminiumtankar i stället för de gamla träliggarna av ek och därmed försvann ett gammalt arbete med liggarna, nämligen hartsningen. För att få en jämn och slät yta invändigt måste träliggarna hartsas varje år för att underlätta arbetet med den invändiga rengöringen av liggarna och få ett hållbart öl. Hartsningen var en speciell syssla. Man rullade då ut träliggarna från lagerkällaren till bryggerigården, där kokande hart hälldes in i liggarna genom manluckan. Denna stängdes sedan och liggarna rullades till hartsen var jämnt fördelad och avsvalnad. Därefter rullades faten via Härlundavägen tillbaka till lagerkällaren. Hartsningen kunde vara förenad med viss risk då det bildades gaser i liggarna, som kunde utlösa en explosion. En sådan olyckshändelse inträffade vid Gellivare Ångbryggeri den 26 januari 1900, varvid en man omkom.

En av de större förändringarna var inköp av en kylmaskin, som inträffade under 1920-talet. Kyla erfordras för vörtkylning, jäskarskylning och kylning av lagerkällaren, där temperaturen inte bör överstiga 0-1 grader. Till kylanläggningen hörde en så kallad översilningskondensator, där kylvatten strömmade över en röranläggning, i vilken ammoniak passerade och förgasades. Denna anläggning förde ett kraftigt oväsen. När bönderna kom med häst och vagn för att hämta mäsken från brygghuset, ville hästarna ofta skena. Det hände att hela ekipage vände på bryggerigården och skenade iväg ut på Vallgatan Brobacka med kusken släpande under vagnen. 

All kylning inom bryggeriet skedde tidigare med hjälp av naturis, som togs upp från sjöar runt Skara. Den sågades för hand i block om ca 80 cm i fyrkant och kördes med häst och släde till bryggeriet, där den placerades dels i en så kallad iskista och dels isstacken. Iskistan var en stor källarelokal, som fylldes med isblock från golv till tak, och varifrån den kalla luften genom kanaler cirkulerade till jäs- och lagerkällare för att hålla rätt temperatur av dessa avdelningar.

I isstacken, även kallad isdös, lades isblocken på varandra i stora lager, och sedan täcktes stacken med ett tjockt lager med sågspån. Isstacken låg bakom bryggeribyggnaden granne med Vikens Vattenfabrik. Isen användes inom bryggeriet och levererades till hotell, restauranger, konditorier och privathushåll.

Ett minne om isstacken har berättats av Erik Petrés son Per-Erik. Syskonen Petré hade dvärghöns, 3 hönor och 1 tupp som höll till i ett litet hus. Detta hade spikats ihop av gamla bryggeribackar och ställts upp bakom isstacken. Per-Erik berättar:

Min far, som var jägare, hade tre stövare och bland dem en stor snäll hund, som hette Moppe. En dag saknades en av våra hönor, och det blev ett väldigt letande, ända tills en granne till isstacken ringde och berättade, att han sett att Moppe bitit ihjäl en höna och sedan grävt ned den under sågspånen mellan isblocken och där hittades den. En förståndig hund som tänkte det var klokt att hålla maten kall. 

Bryggeriets stora lokaler lokade många barn och ungdomar till sig, här fanns stora utrymmen att leka och gömma sig i. På våningarna över tappmaskinerna där det det blandades drickor roade sig barnen sig med att doppa pekfingret och slicka i sig av det söta. Godast var Guldus, Krusbär och Portello det var tur att inte personalen såg dem för då hade det blivit slut på äventyren.