Ända sedan vi började intressera oss för den gamla skogsjärnvägen hade vi grubblat över hur man 1923 fick det fem ton tunga ångloket, och andra maskinklumpar, upp på berget. Vi kom fram till att enda möjligheten var att demontera det och köra upp det i delar. Så träffade Hans Gustavsson Ingegärd Eriksson, dotter till lokföraren Julius Gustafsson. Hans var där för att låna några fotografier, då han råkad fråga: ”Vet du hur man fick upp loket på berget”. - ”Ja visst, dom ”spettade” upp det i Erdalen, det såg jag själv”.

Loket levererades på järnvägsvagn, förmodligen till stickspåret vid Hjärpetorp. Därifrån skedde första transporten, sexhundra meter huvudsakligen i medlut, på kärrvägen ner till bergfoten vid Erdalskleven.  Man lade ut några sektioner décauvillespår på vägen och baxade eller bromsade loket.. När den sista spårsektionen blev fri flyttades den främst. I kleven använde de den gamla raka vägen,  tvåhundrasextio meter svagt vänsterböjd  backe med femtio meters stigning. Därefter var det en kilometer fram till skogsjärnvägen vid Kvarnbacken.

Den nya klevvägen, från 1910, dubbelt så lång, knixig och med en snäv hårnålskurva, medgav knappast någon rälsdragning, och inte heller någon lutningsvinst. 

Så här långt flyter berättandet, men nu börjar svårigheterna. Med en medellutning på 1:5 och under 1:3 i de brantaste partierna går tankarna till egyptiska pyramider, till Stonehenge och till Falbygdens megalitgravar. Men 1923 – några gubbar med järnspett. Hur många fick plats att ”spetta”, hur säkrade man loket mellan tagen. Bara frågor, men vi behöver inte tvivla, bara försöka tänka oss in i situationen.

Att med ett antal spett förflytta loket några decimeter i taget verkar möjligt, men säkringen i det nya läget? I den lutningen var lokets egna bromsar verkningslösa. På ett fotografi från lokstationen finns en kraftig vinsch.  Kan man ha förankrat den på toppen och, eventuellt med ett enkelt brytblock, skapat en säkring för omtag så att gubbarna kunde pusta ut och flytta om spårsektionerna. Var det så här det gick till?

Julius, lokföraren, hade ansvaret. De var sex man med spett vid loket och två uppe vid vinschen. De var fyra man bakom loket och en på var sida, där de valde lämpliga mothåll för ”spettningen”. De hade björnat fast en kraftig stock bak på loket som de fyra ”spettade” mot. Gubbarna vid vinschen hade till uppgift att hålla vajern sträckt så att loket inte gled bakåt.

Julius kommenderade: - Klart loket? - Klart vinschen? – Spetta! – Håll an! – Vajern sträckt? – Klart! – Nytt tag! – Klart loket? – Klart vinschen? – Spetta! - Håll an! – Vajern sträckt? – Klart! – Nytt tag!

Med tre decimeters vinst per spettning hade de drygt sjuhundrafemtio spettningar framför sig.

 Jag tror det kan ha gått till så. Man var på den tiden inställd på tunga fysiska tag på ett helt annat sätt än nu då spaden i nästan alla lägen ersatts med grävmaskin. Järnspettet, spaden, timmersvansen, yxan, snöskyffeln ingick i ”verktygslådan”.

När loket sedan såldes 1944 fick det åka trailer efter en timmerbil nerför den tidens hårnålskurva i By klev. Var inte trailern bromsad, var nog den chauffören svettig innan han kom ner.

Det gick flera ”tåg”

Vi har ingen kunskap om övriga tunga trasporter upp till berget. Ångloket är ett exempel. Drev man verksamhet samtidigt på de tre mossarna bör det ha funnits  tre lokomobiler, torvskärningsmaskiner och uppfodringsverk. Gick de på egna järnvägschassin, i varje fall lokomobilerna, var tillvägagångssättet det samma som för ångloket, i annat fall kan de ha transporterats upplastade  på  tillgängliga vagnar.

Väl uppe och framme vid mossen mötte nästa problem. Varje förflyttning på mossen måste ske på väl underbyggda décauvillesektioner fram till den blivande torvgraven. Där måste man övergå till manuella hantering av uppfodringsverket. Skall jag lyfta tungt på en mosse är risken stor att verkan blir den motsatta, jag sjunker ner i mossen om jag inte står på bärigt underlag. Att de lyckades var en aktningsvärd prestation.

Kvar står dock en ännu obesvarad fråga. Hur fick de ut vattnet ur torvgravarna. Det teoretiska svaret är enkelt, man dikade sig ut till fall. Alla torvgravar har ytliga diken, men samtliga står i dag vattenfyllda. Om man haft någon form av pumpar och avvattningsrännor borde det finnas i litteraturen. Vi hoppas någon läsare löser problemet till nästa upplaga.