Domäns huvudproblem hade alltid varit att få ner virket från bergen till avnämare. De branta klevarna utgjorde flaskhalsen. Linbanor hade varit under diskussion sedan 1890-talet. Med torvlinbanan såg Domän nu för första gången en praktisk lösning. I diskussionen med SJ inriktade man sig därför i först hand på att få en linbana med omlastningsterminal att fungera för virkeshantering.

Utlastningen till UWHJ, ett stickspår från Lilleskogs station, styrde placeringen av linbanan, och därmed järnvägens slutpunkt, till  bergkanten nordost om torpet Kvarnbacken. Här byggdes linbanan, en sträcka på sexhundrafemtio meter med en fallhöjd på fyrtio meter. Kraftkällan var en ångmaskin på fyra hästkrafter.

Linbanan utgjordes av två fasta, grova bärkablar för fram- och återtransport. De bars upp av linbockar och vid stickspårets lastbrygga av en konstruktion som medgav direkt utlastning i järnvägsvagn. På bärkablarna löpte hjulboggier - löpkatter - som bar upp de virkesbyglar och torvkorgar som transporterade godset. De drogs och bromsades med en klenare dragvajer. Kapaciteten på linbanan var tvåhundra kubikmeter virke per dag, hastigheten var 1.3 m/sek och nettolasten fyrahundra kg.

Gunnar Kraft berättar: En gång föll bärlinan på Hunnebergsbanan ner över en kraftledning och ner på ett taggtrådstängsel. Några gubbar, Heder, Oskar Andersson - Dövern kallad - och Ögren skulle gå över stängslet. Ögren kom först och fastnade och när Oskar skulle hjälpa honom fastande han också, men Heder var lite klokare, han tog en hässjestake och lyfte upp eltråden så att dom kom loss.