Redan 1892 föreslogs att en linbana skulle byggas på Halleberg ner till järnvägen i Lilleskogsdalen för att ersätta hästtransporten utför den branta Björndals klev. Vägen i kleven byggdes 1870 för virkestransport ner till den nya järnvägen. Men klevvägen var så brant att körning utför endast kunde ske med mycket små släplass. Ingenting hände dock förrän 1921, då man, inspirerad av Kvarnbackenbanan, byggde en mindre anläggning ner till järnvägsterminalen, en kostnad av 50 558 kronor.

Banan hade ingen motor. Det nedgående lasset skulle dra upp den tomma löpkatten - det block som bar lasset. Lassen, hängande i ett kättingsling, skulle bromsas med en handspak som drog åt ett bromsband över ett bromshjul. Med sextio meters fallhöjd på åttio meters längd blev krafterna så stora att man inte orkade hålla emot, varför lassen skenade förbi terminalen. Bärlinan vände över ett hjul på en bock på gärdet bortom järnvägsspåret där den tomma löpkatten skulle vända upp igen. Nu rusade lasset förbi terminalen så att lasset i stället  lossnade i vändpunkten och virket kastades ut över gärdet där folk fick springa för livet. Linbanan användes dock sporadiskt till slutet av 1920-talet, då den lades ner och såldes som skrot till bagare Andersson.

Erik Ringdal, född i Ringdals stuga under banan, berättar: Ibland lossnade någon stock och for genom taket på vår vedbod som låg mitt under banan. Det var inte tillrådligt att hämta ved när banan var i gång. Över vägen hade man byggt en tunnel som skydd för vägfarande.

 G.S. oktober 2008, teknisk research och text H.G.

Litteratur:

Handlingar ur Domäns och SJ:s arkiv

Tidskrifts- och internetartiklar

Muntliga berättelser

m.m.