Charkuteributik i Skara och dåtidens beställningar

(Bilden till vänster är en illustrerande bild, från Trollhättan. Men den kan kanske innehålla en springschas!)

Min pappa var föreståndare för en charkuteributik i Skara, W L Karlssons Charkuteri, på 50-talet. De sålde inget annat än kött och charkvaror. Skinkor, fläskkotletter och korvar.

På den tiden var det nästan uteslutande kvinnor som handlade. Männen arbetade ju. Och affärerna hade inte kvällsöppet.

Självklart hade alla affärer en springschas anställd. Det var nästan bara pojkar. De kom direkt från folkskolan. Någon utbildning behövdes inte. Enda kravet var att de var bekanta med gatorna i Skara.

Det var inte nödvändigt att komma in i affären för att handla. Istället kunde hemmafrun lyfta telefonluren, slå numret till affären och beställa vad som stod på hennes inköpslista.

Om hon nu hade telefon. Det var inte var mans egendom på 50-talet. Det var lite av en lyx, som var förbehållet ”överklassen”. I samband med beställningen kunde kunden förhöra sig om varorna. Var skinkan salt? Var biffen mör? Var kotletterna magra?

Om leveranser

När beställningen var klar, gjordes varorna i ordning och slogs in i ett paket av brunt, miljövänligt omslagspapper. Det fanns inga plastkassar på den tiden! Springschasen tog sin cykel, letade sig fram till rätt adress, överlämnade paketet och tog emot betalningen.

Hur mycket transporten kostade? Inget! Såvitt inte damen räckte över lite dricks. Kanske 25 öre. I bästa fall en 50-öring. Med det var ingen självklarhet.

Det var mycket att göra vid påsk och speciellt vid jul. Då skulle alla skinkorna levereras. Den ordinarie springschasen hann inte med.

1952 fyllde jag 10 år. Att uppnå den nivån är lite speciellt. Man börjar känna sig vuxen. Beredd att ta ansvar. Även de vuxna betraktar en som lite av en jämlike. Inget mer curlande. Fast det hette inte så på 50-talet.

Minnen som springschas

Inför jul frågade pappa mig om jag kunde hjälpa till några dagar på lovet som extra springschas. Jag nappade direkt. Tvekade inte en sekund. Jag växte. Var plötsligt en del av arbetslivet. Fick ta ansvar.

Varorna skulle till rätt adress. Pengar skulle inkasseras Det kunde bli ”stora sedlar”. Jag hade ju knappt hållit i en hundralapp. Och jag fick chans att tjäna några kronor. Och kanske lite dricks. På jul brukar de flesta vara givmilda.

Cykeln vi använde hade en pakethållare fram med plats för paketen. Den var miljövänlig. Inga avgaser. Och inte behövde vi gå på gym på kvällen och springa på löpband. Motionen fick vi gratis i jobbet. Kanske kunde det betraktas som en ”löneförmån”?

En jul använde jag spark. Den gick fort på de snöbelagda gatorna. Det var förstås innan man började salta.

De flesta husmödrar var vänliga och tacksamma över servicen direkt hem till dörren. Det fanns undantag. Vid ett tillfälle när jag fått pengarna och skulle gå, sa damen:

- Jag saknar en hundralapp. Du får vänta tills jag hittar den.

Jag borde kanske känt mig kränkt. Men det gjorde jag inte. Sanningen är att jag aldrig hade hört ordet. Än mindre visste jag vad det betydde.

Jag väntade tålmodigt. Jag hade ju rent samvete. Efter ett par minuter hittade hon sedeln och jag kunde gå.

Är det nya sättet att handla verkligen nytt?

Mot slutet av tjugonde århundradet fick jag nys om något som påstods vara en nyhet. Det ansågs t.o.m. vara en innovation. En butik hade skapat en hemsida och fyllt den med affärens sortiment. Den som ansvarade för inköpen, det kunde numera även vara en man, klickade med musen, fyllde en ”korg” och skickade till butiken.

Där fyllde man ”kassen” efter kundens önskemål. Sedan kördes den ut med bil. Miljövänligt? Möjligen fanns det några ekologiska varor i ”kassen”. Det fanns det inte på springschasens tid. Tveksamt om ordet ens fanns i SAOL. Men transporten är knappast ekologisk. Och gratis? Inte! Möjligen betalas ingen dricks idag.

Detta ”grepp” var givetvis bra. Föräldrar med krävande och stressiga jobb och som hade fullt sjå med att curla sina telningar långt upp i åren, blev avlastade.

Men de köpte ”grisen i säcken”. Hade ingen att fråga om skinkan var salt eller biffen mör.

Jag är givetvis inte mot utveckling. Jag hänger med. Men jag reagerar mot att ”kassen till dörren” betraktas som en innovation. De som påstår det är historielösa.

Kanske borde vi inom springschaskåren känna oss kränkta! För idag känner vi till ordet. Vi vet t.o.m. vad det betyder. Men de flesta av oss vet nog inte hur man känner sig, när man är kränkt.

Vi nöjer oss med att le i mjugg.

Lennart Karlsson

Velanda