Tillverkningen av den motoriserade träfiskebåten blev en viktig epok i den svenska industri- och hantverkshistorien. Vid en stor mängd varv längs kusterna och vid större insjöar och vattenleder byggdes fiskebåtar till fiskerinäringen. Yrkesfisket som utvecklades på 1900-talets förra hälft, var viktig för folkhushållningen och gav inkomster och sysselsättning på kustorterna och vid inlandets varv. Dessa fiskebåts- och skeppsbyggnadsvarv som var inriktade på en produktion av större fiskefartyg var företag där det fanns gedigna kunskaper och traditioner inom båt- och skeppsbyggeri.

I början av 1900-talet startades fiskebåtsvarv i den yttre skärgården i Bohuslän. Det var kunniga yrkesmän, båtbyggare och smeder, som såg att det fanns ett stort behov av att anlägga varv i dessa trakter. Flera mindre varv som dessförinnan varit inriktade på annan produktion, började nu att bygga större fiskebåtar. Likaså var det många skeppsbyggnadsvarv i andra delar av landet som även de började med nybyggnationer av moderna fiskefartyg.

På 1900-talet utvecklades den moderna svenska träfiskebåten - båtarna byggdes allt större och fick förbättrad utrustning. Inte minst genom att fiskeflottan motoriserades på tidigt 1900-talet och genom de mekaniska verkstäder som på olika håll i landet tillverkade båtmotorer, skedde en teknisk utveckling av motorerna. Några av de mera kända verkstäderna var J.&.C.G. Bolinders Mek Verkstad i Stockholm, Skandia – Lysekils Mekaniska Verkstad, Munktells Mek Verstad, Eskilstuna, J.V. Svenssons Motorfabrik i Nacka med Avancemotorn och June-Munktell motorn från Jönköpings Motorfabrik. Genom att kraftigare tändkulemotorer kunde tas fram, så fanns förutsättningar för att fiskebåtarna skulle kunde öka i storlek, och att nya och effektivare fiskeredskap kunde användas.

Fisket på västkusten var det ledande i Sverige. Här infördes innovationer tidigt som av nya fiskemetoder och redskap, och här var fisket mera storskaligt med fiskefärder som utsträcktes till Nordsjön, Färöarna och de isländska fiskevattnen. På västkusten fanns också några av de större och bättre utrustade fiskebåtsvarven, med sina kunder bland fiskelagen i Bohuslän, Halland och Skåne.

 Små industrienheter

Träfiskebåtsvarven var små industrienheter, där hantverkskunskaperna var viktiga i produktionen. I och med mekaniseringen industrialiserades branschen allt mer. Men även när varven skaffade en utökad maskinell utrustning och elektriska handverktyg kvarstod betydelsen av att båtbyggaren var en skicklig hantverkare och yrkesman. Under denna industrihistoriska epok var det skeppsvarv och fiskebåtsvarv, och små mekaniska verkstäder och slipar som tillsammans med fiskerinäringen, konservindustrin och andra viktiga servicenäringar som exempelvis trålbinderier var en viktig del av den bohuslänska skärgårdens ekonomiska struktur.

Innan andra världskriget var träfiskebåtsvarven relativt enkla anläggningar med en begränsad utrustning. Storhetstiden för varven kom på 1930-talet och fram till slutet av 1950-talet. Då var det en högkonjunktur i byggnation av fiskebåtar. Det var på denna tid som varven rustades upp och moderniserades med nya större skrovhallar och med en modern maskinell utrustning. Då flertalet av varven tidigare hade byggt fiskebåtar under bar himmel, blev arbetsmiljön nu avsevärt bättre när de nya skrovhallarna uppfördes. Samtidigt utrustades varven med både el- som lufthandverktyg, och med maskiner för trä- och järnbearbetning. Man skaffade fräsmaskiner, svarvar, smärglar, klyvsågar, specialhyvlar och en del varv utrustades till och med sågverk.

 Yrkeskategorin båtbyggare

Rekryteringen av båtbyggare och smeder till varven och de mekaniska verkstäderna var till en början från inlandet och från traditionella båtbyggartrakter. Båtbyggaren var en skicklig hantverkare som behövde kunskaper i både träbearbetning, som i vissa mekaniska arbeten. En god materialkännedom var också viktigt, för att kunna välja ut det bästa trävirket till nybyggnationer.

Med motoriseringen av fiskebåtarna behövdes nya yrkeskategorier vid varven, som montörer. Montören hade en viktig roll på varven; han hade att sätta samman alla delar till en komplett motor samt installation av motorn och provkörning. Drivarna var en annan viktig yrkesgrupp, som ofta arbetade vid olika varv efter var beställningar fanns. Att arbeta som drivare krävde yrkeskompetens om hur garndrevet och tjärbeck skulle hanteras.

Många av de yngre båtbyggarna hade börjat att arbeta vid varven i unga år, direkt efter konfirmationen, och fick lära sig hantverket av de äldre. Det fanns också tekniska utbildningar att tillgå för yngre båtbyggare.

 Kvinnorna i varvsnäringen

Fiskebåtsvarven var oftast familjeföretag, där också kvinnorna hade en viktig funktion för att verksamheten skulle fungera. Inte så sällan var det båtbyggarens- och varvsägarens hustru eller någon annan kvinnlig släkting som skötte de administrativa uppgifterna i företaget. Likaså skötte kvinnorna utspisning av mat till personal och kunder vid varven. Eftersom varven oftast låg utanför samhällena, så behövdes matservering till de anställda som inte bodde nära varvet. Det var inte ovanligt att varvsanställda som hade långt hem, hyrde rum hos varvsfamiljen på veckodagarna. Det var då kvinnorna som skötte om tvätt av lakan och linne, städning och andra sysslor som hörde till, och utspisningen med varm och stärkande lunch och middag till båtbyggarna.

Källa: Skeppsbyggarna I, L. Bornmalm, K. Bång, C. Fredriksen och C. S. Ohlsson, Göteborg 2009

Skeppsbyggarna II, L. Bornmalm, K. Bång och C. Fredriksen, Göteborg 2016