Tegelbrukens anläggningar var stora, med omfattande arealer mark där lergropar togs upp, ett antal torklador, hus för brännugnen, lagringsplatser och enkla hamnar. Det var ett slitsamt arbete på tegelbruken och många av arbetsmomenten mekaniserades sent.

Leran och sanden – den senare var ofta hämtad från någon närbelägen Vänerstrand – lastades på kärror och kördes till bruket. Senare anlades rälsspår så att leran kunde köras i vagnar. På bruket blandades lera och sand och pressades därefter i formar till tegelpannor, mursten eller rör. Det råa och våta teglet togs efter det ur formarna och putsades. Detta var ett arbete som ofta utfördes av kvinnor. Teglet skulle därefter föras till torkladorna för lufttorkning i 2 – 3 veckors tid.

Efter torkningen var inplaceringen av teglet i ugnarna och bränningen ett känsligt moment. Bränningen pågick i 1 – 2 dygn, och sedan lagrades teglet innan utskeppning till kunderna.

Arbetet med tillverkning av tegel förändrades så småningom till att bli ett mera teknisk präglat fabriksarbete. Större och effektivare ugnar skaffade och ute vid lergroparna användes grävmaskiner för lerupptagningen. Övergången till fabriksdrift krävde stora investeringar och innebar att många av de äldre bruken lades ner.

Källa: Britt Liljewall, ”Vänersborgs historia III”, Lund 1994.