År 1880 inleddes det svenska telefonväsendets snabba utveckling. I september öppnade det amerikanska Bellbolaget sitt publika telefonnät och den första telefonstationen i Stockholm med 121 abonnenter. Kort därefter kom en anläggning i Göteborg. Såväl telefonapparaterna som övrig utrustning var av amerikansk tillverkning. Anläggandet av telefonnät på flera andra orter började diskuteras och telefonföreningar bildades. Lars Magnus Ericsson tog upp konkurrensen med Bellbolagets apparater och vann sin första framgång genom att i början av 1881 få leveranserna till Gävle telefonförening, sedan hans telefonapparat vid jämförande prov visat sig bättre än den amerikanska. Under 1881 såldes över 500 telefoner.

Kungliga Telestyrelsen började samma år utvidga sin verksamhet, från telegrafi till att omfatta även telefoni, genom att anlägga ett mindre nät för departement och ämbetsverk i Stockholm. Verksamheten växte genom anläggningar i landsorten under de närmaste åren och LME blev leverantör av såväl telefonapparater som växelbord.

Den alltmer ökade efterfrågan stimulerade Lars Magnus Ericsson till förbättringar och nykonstruktioner av sina telefoner. År 1882 var han färdig med den väggapparat, som med sin karaktäristiska utformning, blev grundtypen för en rad av LMEs väggapparater under mer än ett par decennier. Apparaten blev omtyckt av telefonförvaltningarna och abonnenterna inte minst på grund av sin goda kvalitet. Den såldes i ett stort antal, även utomlands där den gick under benämningar som "Swedish pattern".