Fram till 1930-talet fanns ca 20 000 torpare i Sverige innan torparinstitutionen försvann 1943. Då förbjöds dagsverksarbete som betalningsform för arrenden. 

Idag finns inte många torp kvar, ett och annat används som sommartorp och många har försvunnit. Ibland kan man skönja en stenhög där skorstensmuren funnits. Den tidigare brukade jorden har lagts till huvudgården, men ofta har den blivit betesmark då marken var mager. På vissa ställer arrenderas marken. När någon anställdes vid gården var det naturligtvis arbetsmarknadsmässiga löner som då skulle gälla.

Utvecklingen inom jordbrukssektorn var nödvändig, färre ville syssla med jordbruket och sökte sig till industrin där erbjöds bättre villkor, arbetstiderna och lönerna var faktorer som lockade yngre personer till sig. Många valde även att flytta till större samhällen och städer, där livet inte blev så slitsamt och jobben var fler. 

Det gamla torparlivet var varken romatiskt eller poetiskt, möjligtvis var det den första tiden när en dräng gift sig med med flicka han tyckte om. Som nygifta och livet i det egna hemmet fanns troligtvis lyckan hos de två.  När sedan både mödor och familjen växte ökande slitet och oron för familjens försörjning och båda föräldrarnas böjda ryggar värkte av det dagliga slitet.