Turisthotellet kom att bli en samlingspunkt för många. Det var inte bara turister som kom och besökte hotellet, på söndagar och helgdagar kom även många besökare som bodde i trakten.Många minns kaffedrickandet på terassen framför restaurangen där man kunde sitta och titta ut över Vänern. Vid sidan om restaurangen fanns även en mindre kiosk där man kunde köpa glass.  

Restaurangen fick mycket beröm för sin mat, en omtyckt rätt var "får i kål" som fick extra mycket uppmärksamhet. Söndagsmiddagar och andra högtidsdagar firades ofta på hotellet, det hände att hela restaurangen hyrdes för privata fester.

Varje onsdag, fredag och lördag fram till 1960-talet var det dans på hotellet. Utanför hängde personer och tittade på de exotiska registeringskyltarna, särskilt de med A (stockholmare).

Hotellet ägdes under alla år av Råbäcks egendom och drevs av olika personer under åren. Sofia Bergström från Lidköping, Selma Sandberg som även hade hotell Örnen i Lidköping och Linnéa Ericson var verksamma på 1950-talet. Linnéa Ericson hon bodde i Stockholm, men tillbringade somrarna i Råbäck. Många av personalen bestod av den lokala befolkningen och även personer som kom från andra orter och bodde i paviljongerna. 

Länsstyrelsen begärde en inspektion avhela turistanläggningen år 1964. Vid inspektionen som genomfördes fanns länsläkare, länsveterinär, länshälsovårdskonsultent och representant för hälsovårdsnämden från kommunen med. Som representant för hotellet fanns fru Linnéa Ericson, kamrer Kent Andrée och bokhållare för Råbäcks bruk Stig Östman med. I det utlåtande som upprättades fanns många brister på hygienkraven och förslag på hur dessa skulle åtgärdas. I restaurangköket behövde de pärlspontklädda väggarna kläs med träfiberplattor och målas med ljus, tvättbar färg. Dörrar behövde tätas, toaletter renoveras, flera ytor behövde målas och personalpaviljongerna var i mycket dåligt skick och krävde stora renoveringar. 

Sammafattningsvis konstaterades att Råbäcks Turisthotell var i mycket dåligt skick och otidsenligt, detta gällde särskilt kökslokaliteterna. 

Turisthotellet hade inte följt med den moderna tiden, att laga laga mat på järnspis och diska under bar himmel var inte längre möjligt. Personalens krav på bättre boende var också ett faktum. Inspektionen bidrog troligtvis till att verksamheten lades ner. De kostnader som en eventuell renovering skulle medföra stod inte i relation till fortsättning av verksamheten och därmed var turisthotellets nedläggning ett faktum. 

En auktion hölls och byggnaderna blev stående, i broschyren från Västergötlands turisttrafikförening från 1968 fanns inte längre Hotell Kinnekulle med i listan.