Arbetsdagen

"Är inte livet bra meningslöst, du Harry" sa Erik till kamraten Harry. Med dessa ord ville han belysa livet för en limbagge (kalkarbetare). Så här beskrev han limbaggens vardag.

Upp strax efter kl 5 på morgonen for att först gå ut till den ko som han kanske hade på sin lilla "gård". En del av limbaggarna hade ett litet ställe mellan ett till tre tunnland. Sedan var det att få i sig litet mat och göra i ordning den matsäck som skulle räcka för dagen då han var i kalkbruket. I regel blev det fyra smörgåsar, om det fanns smör att tillgå. I annat fall blev det flottet från tidigare stekt fläsk som fick utgöra smörets ersättare.

Första rasten var en kvart klockan tio, sedan hade man s.k. middagsrast klockan ett till kvart i två. Arbetstiden var sommartid mellan halv åtta till klockan fem, med uppehåll av ovan angivna raster. Arbetsveckan blev då 48 timmar. Under höstmånadema om det var dåligt med arbete och vinterdelen av året började man klockan 8 och slutade klockan 4. 

Lördagar avslutades alltid arbetet klockan ett. Efter arbetets slut var det att bege sig hem igen och då först ta litet mat för att sedan se till ladugårdens invånare igen. Ko, kanske gris och några höns. Dagen därpå var det likartade arbetsrutiner. Detta är vad Erik kallat det "meningslösa livet”. 

Men för att inte diskriminera limbaggens hustru återkommer vi med vad hon hade att uträtta litet senare i detta stycke. Först skall vi återge vad limbaggen hade att uträtta i arbetet i kalkbruket. Det var så kallade arbetslag bestående av fyra till sex man i varje lag. De hade sina arbetsuppgifter. I ugnarna där kalkstenen brändes till kalk varvades alunskiffer och sten med varandra. Det börjades med alunskiffer vilken krossades med speciella hammare drivna av handkraft. Sedan sattes en floka med kalksten. Ju tätare man kunde f1 stenen satt ju bättre var det. Detta varvades sedan med sex lager av varje. Som avslutning täcktes sedan ugnen med ett tunt lager av alunskiffer och stenkross eller blålera. Det senare fanns mellan kalkstenen och skifferlagret i berget.

De arbetare som var sysselsatta med att bryta kalksten eller skiffer skulle lasta detta i lagom stora stycken i tippvagnen for transport fram till ugnarna. Vid brytningen uppstod en del avfall som ej dög till något annat varför detta fick köras direkt ut på en tipp. De lag som hade hand om ugnarna fick när en ugn var färdig att tända denna.

Det försiggick på så sätt att ved och stickor stoppades in i, för ändamålet, särskilda hål som hade i det som limbaggen kallade "bröstet". Det var den mur som fick göras i ugnens infart för att ej alunskiffer eller kalksten skulle rasa ut. Själva tändningsarbetet tog en dag i anspråk. Som hjälp hade man en liten Bachofläkt. Efter det att ugnen brunnit c:a åtta dagar var det färdigt för uttag av kalken. Denna sorterades från skiffer och vidarebefordrades till lantbrukare som växtgödningsmedel eller till byggen som murbruk. Skifferaskan fick köras ut på en därför avsedd tipp. Men bönderna använde detta även till vägförbättringar.

Inte alla gånger kunde det slit som arbetaren utfört vid ugnen ge valuta. Det kunde hända att elden släppte den så kallade rosten (första lagret av alunskiffer i ugnen) och drag sig upp mot toppen av ugnen. Då blev kalkstenen ej bränd varför den blev oduglig och fick köras på tippen. 

Ackordet för en sådan ugn blev bara hälften av en som lämnat fullgod kalk. Ersättningen blev 25 öre i timman i stället för 50 öre i bästa fall. För dem som handhade brytningen av alunskiffer och kalksten hade också vissa problem. Vid ett tillfälle som kan nämnas skulle lossprängning av sten göras. I borrpipans botten gjordes en gryta, medelst sprängning av en dynamitgubbe. När grytan var lagom stor vidtogs laddningen. Mellan femton och tjugo kilo användes. När drygt tolv kilo hade forts ned i borrpipan började arbetarna ana argan list då det ej fylldes i borrhålet som avsett var. Efter kontakt med förmannen beslutades att laddningen skulle avslutas och skottet skulle gå. När apteringen var klar och erforderliga varningar vidtagits tog arbetarna skydd under några granar c:a 400 meter från platsen. Skottet gick och himmelen förmörkades som om flera hundra pilfinkar kommit i flock det var stenskärvor i knuten handstorlek till flisor som ärtor i luften detta efter det att dynamiten kommit in i en släppa i berget bara ett par meter ned i berget. Som tur var skadades ej någon av sprängstenens framfart. 

Brytningen av alunskiffer gjordes i två skift i berget. Under vinter kunde inte en nedre del brytas för vattentillflödet på hösten blev så stor att pumparna inte klarade av sin arbete därför lämnades denna del till sommaren.

 I slutet av mars när isen var av denna vattensamling (c;a 2 och en halv meter djup) skulle en fullastad 1ippvagn vändas på en vändskiva för an komma till rätt spår till uppfordringsbanan. 

Avståndet till berget var bara någon meter och den som skulle utföra arbetet med vagnen halkade och dök med kläder och allt på rygg ned i isvattnet. Efter att han tagit sig upp ur det våta och kommit in i manskapsboden och vid kaminen torkat sina kläder återgick han till arbetet som om ingenting skett.

Hustruns arbete

Detta var litet av vad som försiggick i jobbet. Hemma hade hustrun medan mannen varit borta fullt upp med att hjälpa till för att få det hela att flyta. Barnen (det fanns det gott om i stugan) som kanske bara bestod av rum och kök på c:a 35 kvm tillsammans) skulle göras i ordning för skolgång mm. Sedan var det. om sådana fanns, att få i vall kossorna, ge hönsen och grisen mat. 

När bären var mogna plockades dessa, lingon, blåbär, körsbär. krusbär och dem som kände till hjortronens växtplatser även dem. Bakning skulle ske liksom tvättning.

Slåtter

För den eventuella kossan var det också bekymmersamt. 1 vissa fall löstes detta med slåtter av banvallen utmed sträckan Varnhem - Axvall. Då inbjöds grannar och släkt till slåttergille.

Själva slåtterarbete! gick rätt friktionsfritt. men alt f3 det från banvallen kunde vara

besvärligare, då inte alla jordbrukare utmed banan ville ha någon som beträdde deras marker. Då fick nattarbete tillgripas och gräset köras hem på själva banan när det var tågfritt. Det var ett sätt att lösa kossans vinterbehov av foder.

Marknad

En limbagges stora afton var då vårmarknaden gick av stapeln i Skara. Då offrades arbetstimmarna på lördagen för att åka in till stan och köpa sin lilla griskulting. Ofta slog sig fyra - fem av arbetarna samman och lånade en transportkärra och en låda att ha grisen i under hemtransporten. Då det var under motbokens tidevarv så fick någon offra en del av ransonen på denna, och en liter köptes ut för att ha bränsle under hemfärden. Det kunde hända att dåtidens 1930-talsväg ej räckte till på bredden. Men detta gjorde inte så mycket då trafiken inte var så tät. Om sedan turen var med grisen blev han vad arbetsgivaren en gång sade till arbetarna. både skinka. fläsk och korv till julen.

Ofta var de små stugorna som beboddes av arbetarna uppförda på ofri grund. Detta vill säga att någon annan ägde marken. Det var utmarker liggande på Billingens västra sluttning tillhörande bönderna i Norra Lundby som var ägare till denna mark. Efter hand friköptes även marken av limbaggarna och på så sätt blev de ägare till denna. Detta hade det goda med sig att de kunde förbättra stugan både till format och standard. Nu när forna tiders limbaggar ligger vilande på ortens kyrkogård har flera av dessa ställen blivit bostad för sommargäster från Stockholm, Skövde, Skara och även andra orter.

Limbagge

Mycket mera kunde kanske berättas om limbaggen och hans familj, men detta är det väsentligaste av vad som sig timat har. Om sen livet var som Erik uttryckte det "meningslöst" eller ej kan ju diskuteras. Båda parter kan ha rätt på sitt sätt.

Upplysningsvis får vi tala om varifrån ordet limbagge kommit. Det kommer av kalklim. Arbetarna var i synnerhet under sommarmånaderna alldeles vita i skinnet av kalkmjölet. Det var svårt att tvätta bort, ty efter en stund var skinnet lika vitt igen. Först under vintern återfick de sin rätta hudfärg.

Arbetsmarknaden

Att de i trakten boende inte alltid hade det så lätt på arbetsmarknaden, stod klart då de var så gott som tvingade att börja i de dåligt betalda kalkbruken. De flesta av arbetarna hade sina små ställen varierande från bara bostad till jordbruk på c:a tre tunnland.

Arbetet i kalkbruken var endast säsongsarbete med början i mars och fortgick sedan till oktober. Övriga tider var de arbetslösa såvida ej någon bonde i trakten ville utnyttja dem till tröskning eller annat i jordbruket för kanske en krona om dagen och mat.

Att familjeförsörjaren under denna tid förövrigt hade det mycket svårt kan var och en förstå då ortens handlare ej alla gånger ville ge honom kredit till den nödvändiga maten.

Trots den nöd som drabbade dem under vintern fanns det någon av ortens burgnaste kvinnor som kunde uttrycka sig: "Tänk vad kalkarbetarna har det bra. Dom arbetar något mer än halva året med lever gott resten av året ändå". Vi tror inte att hon för allt guld i Småland ville byta med kalkbrännarna. Årsförtjänsten för en kalkbrännare uppgick till c:a 800 kr, vilket utgjorde en medeltimförtjänst av 50 öre. Detta var år 1933.

Vid ett tillfälle klagade arbetarna hos arbetsgivaren över att de hade det för dåligt under vinterdelen av året varför de ville ha ett förskott till julen men detta bemöttes med: "Skaffa er en griskulting på våren så kan ni slakta den till jul så har ni både skinka och korv, viket drygar ut kassan under vintern". 

Tryggheten i arbetet var ju helt obefintligt på den tiden, passade det ej ledningen fick man beskedet att taga sin spade och försvinna. Därför tog man hellre ett dåligt arbete än inget alls, för om förtjänsten var dålig så svalt man ej direkt ihjäl.

Något understöd från kommunen var nästan omöjligt att fä. Blev arbetsuppehållet för långt under vintern kunde kommunen sätta i gång något nödhjälpsarbete. Där var förtjänsten ej heller hög 35 öre i timman. Många av arbetarna hade maka och fyra till fem barn att försörja. Då kan man förstå deras förtvivlan vid sådana här uppstående arbetsuppehåll.

En del av arbetarna försörjde sig med skogsarbete under vinterhalvåret, ej heller där var förtjänsten så stor. Kubikmeterpriset för huggning var 75 öre. Kunde man hugga tre kbm under arbetsdagen var det inte illa.