I början av 1700-talet startade observationer av vädret med hjälp av de uppfunna instrumenten barometern och termometern. Men under mer än hundra år användes observationerna mest för lokala studier.

I Stockholm, Uppsala och Lunds på de astronomiska observatorierna noterades vädret redan från början och mitten av 1700-talet. På vissa läroverk gjordes på 1700-talet  dagliga vädernoteringar. Vädret har alltid fascinerat människorna och enskilda personer har noterat väderuppgifter. I gamla kyrkböcker kan man finna noteringar om viktiga naturfenomen. Det är inte heller ovanligt att hembygdsforskningen även har information om äldre väderstatistik. 

SMHI förvaltar inga väderuppgifter från 1700-talet eller tidiga 1800-talet. SMHI grundades 1909 men har anor från 1873. Vid Vetenskapsakademien fanns dock uppgifter som har överlämnats till Riksarkivet. 

Under Krimkriget förstördes en stor del av den franska-engelska flottan av en storm 1854. Stormens bana kunde med hjälp av dåtidens observationer följas över Europa och tanken på väderprognoser föddes. Ett teknologiskt genombrott var den elektriska telegrafen som uppfunnits och att telegrafnätet byggts ut. Därmed blev de möjligt att samla observationer från olika delar av Europa och analysera dem.  

År 1853 skedde den första meterologiska världskonferensen i Brüssel. Vid denna framfördes förslag att standardisera observationerna och att utföra dem vid fasta tidpunkter. Redan på 1860-talet började dagliga väderkartor tas fram i Frankrike och ett tiotal år senare gjordes det även i några andra länder i Europa. I Sverige bildades föregångare till dages SMHI 1873, men det kom att dröja ytterligare tio år innan väderprognoser började spridas i någon större omfattning. Sverige var då ett fattigt land i utkanten av Europa. 

Efter andra världskriget bildades WMO (den världsmeteorologiska organisationen) och utbytet av observationer tog fart. 

Nya observationstyper hade tillkommit under 1930-talet, bl.a. ballongsonderingar. Med hjälp av ballonger kunde atmostfärens temperatur, fuktighet och vindar mätas, vanligen upp till 20-30 km höjd. 
Flygets snabba utveckling ställde ökade krav på information om väder och vind högt upp i atmosfären. Meteorologens arbete innebar bl.a. analys av manuellt ritade kartor och för denna information sammanvägdes med erfarenhet av liknande väderläge. En ny era stod dock för dörren.

I början av 1950-talet började meteorologerna att använda den nya datortekniken. SMHI startade numeriska prognosberäkningar. Med allt snabbare datorer som kom att utvecklas under 1980-talet var det ingen tvekan om att de datorgenererade prognoserna för det mesta var bäst. 

Ett globalt täckande observationsnät, instrument på flygplan och satelliter, snabba datorer och snabb kommunikation, datakontroll kom nu att ge längre vädeprogoser. 

Utveckligen pågår ständigt framåt, tillgången till aktuell vädeinformation är något som även vi privatpersoner tar för givet. Flertalet länder byter observationer med varandra enligt de överenskommelser som gjordes under 1800-talet. 

Man kan konstatera att utan det globala utbytet av observationer går det inte att göra några bra prognoser. Samarbete och öppenhet är därför en viktig hörnsten för meteorologin i alla länder.