Göteborgs Remfabrik

Denna fabrik, ursprungligen inrymd i en träbyggnad, för vävning av drivremmar anlades 1891. De första åren skedde "Remmas" tillverkning med ångdrift där kraften överfördes till maskinerna med remmar från ett transmissionssystem. Efter att fabriken brunnit ned 1900 uppfördes omgående en tegelbyggnad. Läget vid Mölndalsån gjorde det lättare att driva ångmaskinen eftersom kol till denna därmed lätt kunde fraktas. Transporter till fabriken, av bl.a. bomull, skedde också med lastbil från Packhuskajen. Remmarna tillverkades av bomull, kamelhår och under världskrigen av papper.

Fabriken hade inte endast svenska kunder utan fabrikens produkter gick också på export bl.a. till Nederländerna och Tyskland. Fabriken drevs med ånga tills 1916 då elektricitet ersatte ångan. Från elektrifieringen finns en transformator för tio kilovolts ström bevarad, transformatorrummet var på ångdriftens tid pannrum. Fabriken hade under hela sin existens endast två disponenter, den siste bodde i en numera riven villa bredvid fabriken. Arbetsstyrkan vid fabriken uppgick som mest till ett femtiotal personer, varav tre tjänstemän. Sammanhållningen på fabriken var stark och många arbetade där länge. Arbetsmiljön var bullrig och dammig men fabriken var förskonad från allvarliga olyckor.

Fabrikens lönsamhet varierade. Under 1900-talets två första årtionden växte produktionen och fabriksbyggnaden byggdes till. I mitten och slutet av 1930-talet var lönsamheten dålig men den förbättrades under andra världskriget. Efter kriget utvecklades nya transmissionssystem för elmotorer och fabriken övergick till att tillverka transportband. Med början på 1960-talet utsattes produktionen dessutom för konkurrens från utlandet bl.a. i form av plastprodukter och terylenband. De sista åren var maskinparken dessutom föråldrad, de nyaste maskinerna var tillverkade på 1930-talet. Mot slutet hade fabriken endast åtta anställda.

Fabriken lades ned 1977 och följande år köpte Göteborgs kommun byggnaden inför ett planerat trafikledsbygge. Hade dessa planer blivit verklighet skulle byggnaden ha rivits men genom en ideell förenings ansträngningar räddades byggnaden. År 1984 blev denna och maskinparken byggnadsminne. I byggnadsminnesförklaringen angavs att fabriken hade ett ”mycket högt kulturhistoriskt värde” eftersom den var ett välbevarat och typiskt exempel på en textilarbetsplats från början av 1900-talet samt visade industrins utveckling vid Mölndalsån.

Sedan 1979 driver föreningen fabriken som ett arbetslivsmuseum. När fabriken blev ett museum förvånades f. d. anställda, många hade nog svårt att tänka sig industrimiljöer som kulturarv. År 2012 utsågs fabriken till Årets industriminne. Föreningen tillverkar med maskinerna textila produkter som den säljer. På detta sätt hålls maskinerna, av vilka vissa kommer från andra industrier, i kördugligt skick och yrkeskunskaper från den mekaniska vävnadsindustrin hålls levande. Därigenom bevaras ett viktigt kulturarv.

Text: Björn Knutson, fil. kand. i historia, 2016
______________________________________________________________________________________________________________
Litteratur:
Birgersson, Lisbeth & Wrigglesworth, Trad, Göteborgs remfabrik. Kulturhistorisk dokumentation inför byggnadsminnesförklaring nr. 28, Göteborg 1983.
Bjerrome, Katrin & Sjölin, Mats (red.), Röster från Remfabriken, Göteborg 2003.