Många engagerar sig i Kinnekullebanans sak

Många engagerar sig

Lite ego förstås. Vilket ju är bra när man kämpar för något som man är beroende av eller hur? Det bildades grupper som kämpade tillsammans med de anställda kring banan, Janne Kyrk var vår SJ man (han har idag någon hög position inom Statens Järnvägar) han satt på kontoret i Falköping.

Det snackades, snackades, snackades väldigt mycket men konkreta åtgärder saknades. Vi måste säga att Götene och Lidköpings turistbyrå planerade en stor flaggutställning under sommaren 1993, så vi kom på att eleverna i Hällekis skola skulle tillverka små flaggor som skulle göra reklam för Flaggprojektet.

Skolorna

Lärarna var positiva, det var ju ett projekt som både främjade bild och syslöjd i undervisningen. Jag var i Hällekis skola och visade konstnärernas skisser, underlaget till den katalogen som följde projektet. När jag satt bland barnen och vi analyserade skisserna, var det en av flickorna som fick syn på mina bling/bling skor och då var hennes koncentration borta.

Andra hade ögon som tefat och tittade intresserat. De små flaggorna målades med en textilfärg som fixerades med hjälp av värme. De blev helt underbara och vi hade så många små flaggor att två tåg-set kunde dekoreras med alstren. De hängdes upp i mittgångens tak och vi använde tågens annonsplatser för projektet “Flaggor kring Kinneviken”. Det blev en sommarsuccé för tågen och flaggprojektet. Mstånga passagerare undrade vad det hela var till för - ju för att rädda Kinnekullebanan.
Vi la ut listor för namninsamlingar, det blev en diger lista till slut. Till och med Bert Karlsson och Ian Wachtmeister skrev under, under deras valturné. Bladet är sparat. Detta skedde under sommaren ‘ 93.

En filmproducent boende längs Kinnekullebanan och skrev en krönika i DN “Det ligger en hund begraven”, även den satte snurr på räddningsarbetet.