Allt sedan människan började använda sig av elden för olika ändamål, har brandskyddet var ett problem. I gamla Västgötalagen fanns det bestämmelser om ovarsamhet med eld. I Magnus Erikssons stadslag hade man kommit så långt att stadsmyndigheten och hövitsmannen - brandskyddets speciella representanter skulle göra brandsyn fyra gångter om året. Besiktningen verkade dock endast gälla de föreskrivna brandredskapen som för enskilda gårdar skulle bestå av stege, brandhake, ämbar och vattentunna. Städernas skyldighet att hålla brandredskap var inte större än att de skulle ha minst fyra stora brandhakar.  Under 1600-talet utökades skyldigheten till att gårdsägarna skulle skaffa svabbar och sprutor. Sprutorna drevs med handtruck och fanns kvar länge. De var föregångare till de s.k. pytssprutorna som bestod av en cylinder, tidigare i trä och senare i metall, försedd med kolv och handtag. När handtaget drogs ut, sögs vattnet in i kolven och när handtaget trycktes in så pressades vattnet ut ur munstycket i en kraftig stråle.  Detta var det enda redskap som fanns på den tiden vid eldsvådor i städerna. 

När städerna fick ett ordnat brandväsen är ovisst. De första brandskyddsåtgärderna som stadssamhällena först genomförde var brandsyn,  brandbevakning och sotning. Från början sköttes bevakningen och sotningen av husägarna själva eller av stadsborna. Brandbevakningen hade de ansvaret i tur och ordning och vakthållning i de flesta mindre städerna förekom långt in på 1800-talet. Så småningom anställdes både sotare och brandvakter. 

I slutet av 1600-talet kom förslag till brandordning, det blev ingen lag med de grundläggande tankarna blev stommen i byggnads- och brandordningen. Brandsyn skulle hållas två gånger per år eller så omfta som borgmästaren eller rådet gav order om. Flera städer upprättade s.k. brandvärn för män i åldern 16 -55 år som grundade sig på den allmäna värnplikten