Den storskaliga stenbrytningen innebär inte att småbrottsdriften försvinner helt. Tillverkning av fram för allt gatsten och kantsten fortsätter bedrivas i småbrott av enskilda stenhuggare på ackord, av småföretagande stenhuggare eller av storbolag. Ofta låg småbrottsområden i anslutning till de stora stenbrotten med möjlighet att nyttja samma utlastningsmöjligheter.  

Gatsten – så kallad knott – producerades i enorma mängder. Gatstensproduktionen omskrevs i Svenska tursitföreningens årskrift över Bohuslän på 1960-talet, när industrin ansetts gå över till fabriksproduktion, som en ”extraktionsindustri av kolonial typ”. Med tanke på mängden upphugget berg fortfarande synligt i landskapet, och kolossala gatstenshögar i stenbrottens upplagsplatser och på kajerna när det begav sig, är kanske inte iakttagelsen helt fel ute.

Industrialismens idé om en ständigt löpande produktion, en konstant utveckling och tilltro till industri och maskin, medför också ett försök till standardisering och effektivisering av gatstensproduktionen genom att maskintillverka gatsten. Knottfabriker, med ett första patent på klyvmaskin från Halmstads stenhuggeri 1904, anläggs under 1900-talets första årtionden bland annat i Rixö, Lahälla, Ingeröd, Bua, Hunnebostrand och vid Tullboden.

Fabrikerna slår inte ut tillverkningen av gatsten för hand. Stenhuggare producerar knott, och andra produkter, samtidigt som maskinerna och även efter att de tagits ur drift. Om fabrikerna var en lyckad satsning, eller som berättelserna ger var en flopp, är osäkert. Några är igång några årtionden, andra något kortare. De verkar dock alla drabbas av nedgången i produktion i samband med fram för allt andra världskriget och den nya gatbeläggningen asfalt och betong. Fabrikernas anläggande leder dock till att elektrifiering i flera av dessa mindre orter snabbas på, då bolagen redan ordnat ledningar och transformatorer till de elektriskt drivna klyvmaskinerna i fabrikerna.