Industrins storbrott
Storbrottsdrift i Kullgrens stenbrott på Bohus-Malmön, fotografering kring 1920-talet. Här syns kranen som lyfte ner och ut block ur stenbrottet. Tryckluftsmaskiner används för att göra borrhål för nästa sprängladdning. Fotograf: Maria Lundbäck. Källa: Bohusläns museum, S14UM Fotosamlingen.
Arbetsplatser med tryckluft i Rixö stenbrott, Lysekils kommun, någon gång på 1930/1950-talet. Här arbetar alla stenhuggare med tryckluft, som fördelades i ledningar från en gemensam motor, för att dela blocken och ämnena före tillhuggning på putstunnan. Maskinerna underlättade arbetet, men på röken förstås hur vanligt det var att arbetarna drabbades av silikos – stenlunga. De kunde också ge vibrationsskador. Fotograf: Viktor Lundgren. Källa: Bohusläns museum, S14UM Fotosamlingen.
Allt eftersom industrin växte bedrevs den av fler och större bolag med verksamhet på flera orter samtidigt. Men även av yrkeskunniga som valde att gå sin egen väg genom privata företag samt kooperativt ägda och drivna företag, eller genom fackföreningarna som kunde ordna arbetslag. Berg arrenderades eller köptes upp där graniten var av god kvalitet och möjlighet till utlastning (hamn eller järnväg) fanns.
På 1870-talet startar de första tydliga storskaliga stenbrytningarna, så kallade storbrott. Etablering av industrin sker nu även i norra Bohuslän, med den första större satsningen längst norrut i Krokstrand och längs Idefjorden. Behovet av stenproduktion ökar kring förra sekelskiftet genom en ökad marknad och efterfrågan, och fler och mer riktade ordrar. En export utomlands vid denna tid hjälper också till att utöka och utveckla industrin. Det gör att fler och större bolag etablerar sig inom granitbältet, med en ordnad industriform av uttag och tillverkning för särskilda ändamål. Nu måste mer sten måste fås ut på ett och samma ställe.
Med storbrott menas att block bryts ur berget som transporteras ut ur brottet för tillverkning av produkter på särskilda huggarplatser. Nya verktyg, maskiner och arbetsuppgifter tillkommer. Remmare, ett slags styrverktyg för spräckningen av berget, tillkommer eftersom när blocken ska bli större måste bergets sprickverkan lite mer styras än läsas. De större uttagen leder till stora stenbrott som äter sig in i bergen. Skrotsten, block och färdiga produkter fraktas i skottkärror, med kranar och ånglyftkranar, i rälsbundna vagnar dragna av hästar, människokraft eller ånglok och till och med i linbanor.
Stenhuggarens arbete är fortsatt hantverksmässig. Klyvtekniken med kilar eller borrhål och krut lever kvar för delning av blocket som tas ut i stenbrotten. Men en utveckling av verktyg, tekniker och arbetsmetoder sker – till exempel med införandet av tryckluft, inomhuslokaler och bättre handverktyg. Stenarbetare anställs med särskilda uppgifter i att hålla arbetsytorna kring stenhuggarna och stenbrotten rena på skrotsten, frakta block och färdiga produkter samt dela block. Sprängare är en annan ny yrkeskategori, liksom kranförare, chaufförer och administrativ personal på kontoren. Smeden har alltid varit viktig för att tillverka och skärpa verktyg, men i storbrottsdriften anlägger bolagen nya smedjor med avlönade smeder. Här lämnas varje dag slitna verktyg in och uppskärpta hämtas ut på morgonen. Kostnaden för detta dras på stenhuggarens lön.