Inom alla industrier har det funnits en arbetarklass som behövt kämpa för att göra sin röst hörd. Så även inom stenindustrin. Att organisera sig fackligt var ett viktigt steg i att utveckla yrket, förbättra arbetsförhållandena och ordna bättre löner och möjlighet till ersättning vid sjukdom eller arbetslöshet. Skandinaviska stenhuggarförbundet startar i Danmark 1896, och det dröjer inte länge innan det finns avdelningar i Blekinge, Skåne, Halland och på flera av orterna med stenbrott i Bohuslän.

Många gånger krävdes hårda tag för att få bolagen att gå med på fackföreningarnas krav. Strejk var ett viktigt verktyg, och flera större och mindre strejker äger rum i Bohuslän under industriepoken. En bit in på 1900-talet blåser nya politiska vindar in, och den nationellt styrda socialdemokratiska LO-baserade fackföreningen får motstånd i syndikalismens tanke på lokalt styre. Från 1910 finns därför på flera håll två aktiva föreningar, eller så byts LO-organisationen ut mot SAC. Även flera Ungsocialistiska klubbar startas.

I början på 1900-talet är frågan om allmän och lika rösträtt stor. Så även bland stenindustrins arbetare, och bland kvinnorna i stenhuggarsamhällena.v De bohuslänska stenhuggarsamhällena är tidigt samhällen med den gemensamma drivkraften och tanken att alla ska ha det bättre. Mycket av denna tanke är även sprungen ur att alla hade det lika dåligt, med svält, kyla, trångboddhet och farliga arbetsmoment.

Nya näringar

Immateriella spår – ideal, föreningsliv och arbetarrörelse – lever kvar en tid efter industriepokens glansdagar, men nya uttryck kommer egentligen inte till efter 1930-talet. Samhällena och hamnarna har bestått efter industrins nedgång och fall, men nu med nya näringar. Bohuslän med sina klippor, salta bad och pittoreska orter, har länge varit ett sommarparadis med turism som en stor inkomstkälla. Flera av samhällena och bryggorna hade inte funnits om inte granitindustrin varit delaktig i att forma landskapet.