Efter 1700-talets goda skördar och få krig var medellivslängden för vuxna i Sverige  längst i Europa. Spädbarnsdödligheten var dock hög. Under 1800-talet kom barnadödligheten att gå ned p.g.a. av ett antal faktorer. Man började odla potatis och jordbruksmetoderna förbättrades, de medicinska framstegen var stora, särskilt upptäckten av vaccin. Denna utveckling kom att leda till en överbefolkning i förhållande till vad jordbruket producerade. Arvsdelningarna blev komplicerade p.g.a. de många barnen. På flera håll var livsmedelsbristen stor, särskilt i de isolerade utbygderna.

Det som kom att ske var att nyodlingar skedde på platser med utdikning och myrodling av äldre våtmarker, emigrationen var också en orsak till att hitta jord att bruka. Men jorden räckte inte till alla under den kraftiga befolkningsökningen som skedde i Sverige från ca 1840-talet och framåt. Många kom därför att söka sig till städerna. Den vanligaste lösningen för någon som var jordlös var att emigrera och detta skedde från 1850-talet. När politikerna förstod att bristen på jord och dugliga bostäder var den största orsaken till att många valde att lämna landet, samt hur detta påverkade landet i stort, startade debatten på 1890-talet. 

Situationen i städerna

I städerna var trångboddheten vid 1800-talets slut ett stort problem. När järnvägens kommunikationsmöjligheter kom till kunde de som hade det bättre ställt flytta ut från städerna och ta sig in till staden för att arbeta. Man kunde lämna stadens ohälsosamma miljöer och få en bättre livskvalitet. I början av 1900-talet kom därför villastäder och trädgårdsstäder att växa fram i storstädernas utkanter. Tomtmarker köptes upp styckades till villatomter och såldes av olika tomtbolag. De första villastäderna skapades på initiativ traktens företag ofta i samarbete med järnvägsbolag och olika föreningar och rörelser vars syfte var att samla likasinnade. De mer exklusiva områdena var inte till för det vanliga folket.