Slitaget av materialet var omfattande. Båglampsbelysningen, som fanns i gatlyktorna, krävde mycket underhåll. Tändningen skedde genom att man ett ögonblick lät kolelektroderna beröra varandra, varpå dessa drogs isär till ett gap på några millimeter, där ljusbågen bildades. Kolspetsarna måste bytas efter 16 timmars brinntid. Därför beslöts år 1915 att byta ut dem mot så kallade ½ Watts lampor på 1 000 och 600 normalljus.

Samtidigt avslutades en 20-årig epok. El- och vattenverkets styrelse avvecklades, på grund av att verket var utbyggt och att inga större kompletteringar planerades vid detta tillfälle. I stället blev stadsingenjören ansvarig för den tekniska ledningen.

Belastningen på nätet ökade långsamt. 1918 var maxeffekten 320 kW och energiomsättningen 874 000 kWh. De 53 avbrotten under året, varav det längsta var 22 timmar, visade att leveranssäkerheten fortfarande inte var bra. Ångmaskinen med generatorer, som installerades från början, hade gjort sitt och såldes.