Tankarna på att producera egen el blev allt starkare. Dels med tanke på en
driftreserv, dels med tanke på ekonomin. En utredning visade att en effekt på cirka 150 kW var lagom för att klara toppbelastningarna och i någon mån driftreserven.

1926 beslöts att skaffa ett reservmaskineri. Kraftaggregatet bestod av en trecylindrisk större tändkulemotor av typ ”de Laval-Berglund” tillverkad av AB de Laval Ångturbin i Nacka. Effekten var 150 hk vid 300 varv i minuten. Den direktdrivna ASEA-generatorn hade en effekt av 120 kVA. Den 29 mars 1929 togs anläggningen i drift. Generatorn kostade 9 980 kronor och utrustningen från de Laval kostade 31 000 kronor.

Då hade även likströmsbatteriet, som inskaffades 1902, tjänat ut. Det ersattes med roterande omformare. Utredningar gjordes om att ersätta likströmsdistributionen me växelström men på grund av växelströmmens frekvens (25 p/s) och att det var irriterande med ”blinkningarna” som uppstod, behölls distributionen av likström tills vidare.

1936 togs beslut om förbud mot nyinstallation av likström vid ny- och ombyggnad. Samtidigt beslöt Vattenfall om frekvensändring till 50 p/s. 1939-42 genomfördes omläggningen enligt avtal med Vattenfall, till en kostnad av 80 000 kronor. När den var klar togs det beslut om att lägga ned distributionen av likström.